Text till bild

Jag hämtade fårskinnen hos Annelie, som mamma bett mig göra. Hon har beställt dem åt mig, två ljusbruna fällar från värmlandsfår. Annelie visade in mig i salen som hon sa. Fällar för avsalu låg i högar på möblerna. Det var dunkelt i rummet, som stod kallt, utan värme. Det blekgröna glaset i plafondlampan tog det mesta av ljuset från glödlamporna. Halvdagern vände sin mörka sida åt de spröjsade fönsterrutorna. Bakom trådgardinen stod en rosa mårbackapelargon. Trots att den tappat merparten av sina blad, blommade den fortfarande med en enda blomma. Ett fårskinn låg utbrett över armstödet på den hårt stoppade soffan.
-Vilken vacker fäll, sa jag och strök med handen över det.
-Det är Ulrik, min första bagge, sa Anneli. Honom säljer jag inte. Eller kanske. Tre tusen. Tre och fem vill jag nog ha. Vad sa din mamma för pris till dig?
-Femtonhundra för två.
-Jag fick med örat på fällen från slakteriet när jag fick tillbaks Ulrik. Det blev så personligt, att det var just han. Jag brukar be att de tar bort öronen numera. Du får inte veta om det är Bärtil eller Bärit du lägger på soffan. Det är jobbigt ändå. Hålla skinnen saltade tills jag kan köra ner dem till Tranås för att få dem beredda. Jag måste ha släpkärra till dem. Oberedda skinn vill man inte ha i bilen. Sen måste jag hämta dem där nere också. Ospunnen ull har jag om du vill ha en säck. Kan du ta fällarna som de är eller ska jag svepa in dem i något?

Jag tog fårskinnen som de var och lade dem över armen. Annelie slog igen dörren bakom mig och sjasade undan en vallhundarna från verandadörren. Fårskocken bräkte i ladugården. Jag såg ut över åkrarna. Vid stenmuren i skogsbrynet skymtade ett övergivet jordbruksredskap. Alpackorna slutade att äta ur höhäcken. Den ljusbruna ledarhingsten ställde sig framför stona och glodde på mig. Djuret hummade och fnös. Trots att jag stod på gårdsplanen och ett staket skilde oss åt hade jag gjort intrång på dess revir och den visste inte om den skulle fly eller gå till attack och skydda sina flock.