Text till bild

Auktionshallen låg i en fallfärdig byggnad nere vid järnvägen. Varje gång ett tåg passerade stannade verksamheten av. Besökarnas bilar stod parkerade på sidogatorna. Rostiga skåpbilar blockerade ingången eller stod parkerade längs med lastbryggan. Jag trängde mig förbi sällskapet som stod och rökte på trappan och andades in tobaksröken och doften från deras nötta ytterplagg och otvättade kroppar.

Auktionsgodset stod utspritt i lokalen. Farmors soffgrupp såg jag och köksbordet i rejäl furu. Kristallkronan med gammelrosa tygskärmar och mässingsstomme hängde på en ställning tillsammans med en rad lampor jag inte kände igen. I taket surrade en rad trötta lysrör. Det drog kallt från de otäta fönstren. Rutorna längst in den dunkla lokalen hade slagit sönder och ersatts med plywoodskivor.

Carl-Henrik stod i mitten av lokalen tillsammans med Otto. Det var Carl-Henrik som bestämt att bohaget skulle gå på auktion för att undvika kiv mellan arvingarna. Moster Ingrid hade fått migrän och företräddes av sin make Rolf. Han stod tillsammans med Carita i ett hörn och viskade. Hon hade ett litet anteckningsblock i handen och såg vettskrämd ut. Carl-Henrik och Otto blängde på dem. Mamma och pappa hade åkt till Kanarieöarna för att slippa ifrån hela spektaklet. Ville jag ha något var det upp till mig.

-Anhöriga, hörde jag någon säga.
Han hade ölmage och bar en utnött kavaj över en noppig tröja. Kinderna täcktes av ett finmaskigt nät av röda blodådror.
-Då blir det dyrt när de träter om grejerna, skrockade hans sällskap, en mager karl som såg ut som en en kråka i fullfärd med att länsa en papperskorg utanför en korvkiosk.
-Ska vi åka någon annanstans?
-Finns det någon mer auktion i grannskapet?
-Ottoson kör, men jag har hört att det inte är något att ha där heller. Vad tror du de köper?
-Rokokogruppen och kristallkronan. Helt klart. Serviserna. Majolikakrukan.

Jag satte mig på en av bänkarna framför podiet och blev strax bortkörd av en kvinna med knallrosa läppstift och matchande yllekappa och smak för glasljusstakar. Auktionshallens stamgäster hade tydligen bestämda platser.

Farmor hade haft dockorna sittande i soffan. Ingen annan fick sitta i soffan, bara dockorna och ingen av oss kusiner fick röra vid dem. Gick vi för nära nöp hon oss. Nu hade auktionisten vräkt ner dem i en låda. Dockhuvudena stack upp ur kartongen, som hans assistent höll upp till allmänt beskådande.
-Får jag 500 kronor för den här förträffliga samlingen dockor, sa han och svingade klubban i luften.
Han hade keps, mörkblå fiberpälströja och kopparfärgad skepparkrans. En droppe hängde löst från nästippen.
-450 då?
När lådan var nere på femtio kronor bjöd jag.
En kassör med skinnväska på magen kom ut med kartongen och ställde den vid mina fötter.
Runt omkring mig pågick budgivningen på farmors kaffeservis, den vita, där  utstående de blå blommorna alltid påmint mig om bölder.
Jag betalade 50 kr för varan och 20 kronor i slagavgift till kassören. Han hade smutsiga jeans och vita gymnastikskor och tittade inte på mig när jag lämnade pengarna till honom.