fredag 5 december 2014

Blomma

Texten fortsätter gårdagens, men kan läsas fristående.

Tåget kränger genom en växel. Sällskapet på fyrsätet framför mig tystnar. Kvinnan som sitter bredvid mig verkar ha somnat. Hon blundar. Händerna vilar i knät och ligger stilla över en hopknölad mössa och ett yllevantar. Jag tar fram telefonen och ringer till Jacob.
-Filip är så jobbig, säger jag. Jag har sagt att det är slut. Han vägrar att ta det till sig. Jag har fått blommor av honom, sådant som han skickat med hjälp av ett blomsterbud. Precis som en blomma skulle hjälpa. Han mailar hela tiden. Skickar meddelanden med bilder. Kyrkor. Änglar. Hjärtan. Det är vi. Utan mig är hans liv inte värt att leva. Vi som pratat om att gifta oss.

Jag sneglar på kvinnan bredvid innan jag fortsätter. Hon verkar fortfarande sova.
-Det började redan i augusti. Jag var hos honom i Göteborg, visste att han träffat någon annan, men han förnekade det. Det är så jobbigt det här med distans. Jag behöver det här jobbet, måste jobba, få meriter. Det här halvåret kommer att vara det värsta i mitt liv. Jag har sådan hemlängtan. Att det ska vara så svårt att få en lägenhet i Göteborg. Jag vill bo i Majorna, en billig lägenhet, men det finns bara nybyggt. 8000 i månaden, det blir inga pengar kvar till något annat. Till helgen ska jag träffa Gabriella och Daniel. Vi skulle gå på ölprovning, och jag lovade att boka, men det var redan fullbokat. När jag misslyckas med något får jag sådan ångest. Jag hade lovat att ordna med den där ölprovningen.

Jacob säger hejdå. Jag blinkar bort tårarna och sväljer. Gabriella har delat en bild på facebook. Två blodhundar ligger nedbäddade under ett täcke. Deras tassar vilar på lakanet. Tungorna hänger snett ur deras vidöppna käftar. Tåget närmar sig stationen och passagerarna samlar ihop sina tillhörigheter. Kvinnan som suttit bredvid mig under resan iakttar mig. Hon studerar mina kängor och mina snäva svarta jeans som börjat bli urtvättade och grå och tittar på knapparna på min yllejacka. Ringen i näsan ser hon. Säkert noterar hon att mitt hår är livlöst och platt och behöver klippas.
-Jag hörde vad du sa. Det var omöjligt att undvika ditt samtal.
Att man aldrig får vara privat.
-Jag ska gå på en bokrealese, säger hon. En vän till mig är poet. Han har gett ut en ny diktsamling. Vi har haft en gemensam älskare.

4 kommentarer:

  1. Livet bjuder på överraskningar - bra skrivet - fängslande :)

    SvaraRadera
  2. Överraskande slut som sagt.

    SvaraRadera
  3. Ja, verkligen fängslande. Oväntat där på slutet, man blir så klart nyfiken på denna cliffhanger... :)

    SvaraRadera
  4. Ooops. Ja, nu vill vi ha mer.

    SvaraRadera