Hålla på

Dagens puff fortsätter ett par tidigare, sista idag. 

Jag tvekade om jag ska åka hem till mamma eller hem till mig. Besöker jag mamma blir förberedelserna till middagen, vår första privata middag hemma hos mig, med Jörgen försenade. Den kvardröjande stressen kommer att rinna som en svettdroppe efter ryggraden och det kommer ta tid innan jag varvar ner. Trafiken på länsvägen gav mig en stunds andrum. De mötande bilarna kunde få mig att fortsätta tveka. Jag försökt ringa mamma, både igår och idag på morgonen. Hon svarade inte och vi är inte de som håller på och jagar varandra. Tillslut bestämmer jag mig. Jag åker hem till mamma.

Jag parkerade på bygatan utanför den vita trettiotalsvillan med sina lådliknande tillbyggnader. En julkärve av halm hängde och slokade på smålandsgärdsgården. Några talgoxar kivades runt fröautomaten i äppelträdet. Ett fuktigt stycke talg, också det avsett för småfåglarna, dinglade i en ståltråd från en gren. Det slog mig hur påfallande nedsläckt villan var. Hon borde ha tänt för att hålla halvdagern på avstånd. Hennes mörkgröna, lilla Skoda stod på garageuppfarten. Brukade den inte alltid stå i garaget? Den höga pagodformade ljuslyktan hon fått av mig i julklapp stod på en bädd av granris. Blockljuset hade brunnit några gånger. När hon fick lyktan skrattade hon och sa att en var så stor att den borde kunna användas som växthus.

Den fuktiga trätrallen på trappan tvingade mig att gå försiktigt med handen på ledstången. Jag ringde på och hörde hur ringklockans gonggong fortplantade sig genom huset. Råkylan fick mig att huttra. När ingen öppnade efter andra ringningen kände jag på ytterdörrens gjutna mässingshandtag. Dörren var olåst. Jag gick in. Mammans två vinterjackor hängde sida vid sida på hatthyllan. Gummistövlar, trädgårdstofflor av plast och ett par rejäla kängor stod uppställda under dem. Ett par handskar, ett par stickade vantar och en yllemössa låg på hyllan ovanför ytterplaggen. Ett par raggsockar stack upp ur gummistövlarna.

-Mamma!
När hon inte svarade, ropade jag en gång till, högre och ilsknare den här gången.
-Mamma.
Utan att ta av mig på fötterna rusade jag in i köket. En tallrik med rester av ris och sås stod på diskbänken. Senaste numret av ICA-kuriren låg på kökssoffan. Jag skyndade vidare in i vardagsrummet. Det slog mig att huset kändes kallt och oeldat.
-Mamma.
Jag rusade upp för trappan till andra våningen. Hon svarade fortfarande inte. Dörren till sovrummet slog i garderobsdörren som stod på glänt. Mamma låg mellan sängen och fönstret. Kirchstången med de julgardiner vi haft sedan jag var liten skrynklade sig över hennes mage. Hon låg under ett täcke av stiliserade pepparkakor och fryntliga tomtefruar med illröda strutar på huvudet. Jag flyttade undan pinnstolen och föll på knä bredvid henne. Hon gnydde och vaknade till när jag pratat med henne.
-Jag har brutit mig.
-Ta det lugnt bara. Jag ska ringa efter ambulans. Hur länge har du legat?
-Sen igår eftermiddag.

Jag såg mormor och farmor framför mig. Ryggkrökta, hopsjunkna och bensköra. De först och nu mamma. Så ung och ändå hade hon fallit och brutit sig. Mina handleder som vanligtvis vilade mot ett tangentbord på jobbet kändes sköra som tändstickor. Mammas kropp hade svikit henne och min skulle svika mig. När vi väntade på ambulansen ringde jag till Jörgen och sa att det inte skulle bli någon middag. Jag var tvungen att ta hand om mamma och följa henne till sjukhuset. Jörgen sa:
-Du hade lovat att bjuda mig på middag. Vad har du tänkt att jag ska äta nu?