Må illa

Dagens puff fortsätter två tidigare puffar, men kan läsas fristående

Jag utbildade mig till systemvetare. Data och IT var hett då och utmålades som en framtidsbranch. Både jobbet och studierna och de ambitiösa människorna runt omkring mig var sådant som jag trodde mig älska. Det var det viktigaste som fanns. Känslan av tomhet kunde alltid mötas med mera jobb.

Bilen gnagde sig fram på grusvägen mellan stenmurarna. Annelie, som jag hämtat fårskinnen hos, är en sådan som stannat kvar. Jag reste vidare och sökte något annat i livet. Jämfört med mig är hon enkel och jordnära. Hon kan förlösa en tacka och rädda livet på ett moderlöst lamm och ta fram djur till slakt och sälja deras fällar och fostra en vallhund. Jag behärskar koder och tangentbordstryckningar och vet vilka människor jag kan ringa till och vilka som vänder sig till mig för att lösa sina teoretiska problem. Inget av det jag gör är beständigt eller knappt ens synligt. Jag jobbar med illusioner. Hennes genbanksfår bevarar jordbrukslandskapet.

Farfar pratade alltid om vad som skulle hända om kriget kom. Han visade mig sina hemliga stigar där vi kunde fly undan fienden. En av stigarna ledde till en klippskreva som dolde mynningen till en grotta. Där kunde vi hålla oss gömda. En övergiven jordkällare kunde fyllas med konserver och ge oss mat för lång tid framöver. Vid Krotorp fanns en källa med drickbart vatten. Jag kände mig trygg i hans sällskap. Tanken på krig skrämde mig, men han visste hur man skulle överleva och han visade mig sina hemliga gömställen.

Jag funderade på hur Annelie tänker. Agerar hon bara för stunden? Har hon skaffat sig djuren med tanke på ett långsiktigt perspektiv, sin egen och människosläktets överlevnad? Farfar skänkte mig trygghet med sina planer om att fly undan kriget. Vi skulle ha mat och gömställen. Tänkte någon av dem på plundrare, som beväpnade och hungriga kommer för att ta sin rätt? Skulle vi kunna slita brödet ur en annan människas hand för att säkra vår egen överlevnad? Skulle vi kunna döda för att trygga det vi säger är vårt? Någonstans har jag läst att beredskapslagren är tomma. Det finns inte mat till befolkningen längre om gränserna stängs och tillförseln utifrån upphör. Lagerhållningen av alla dessa konserver kostar för mycket. Jag har hört politiker säga att vi inte behöver något jordbruk. Livsmedel produceras mer kostnadseffektivt utomlands. Vad ska vi äta om det blir kris? Ska vi käka jordbruksministrar då?

Det är något med att köra på landet som gör mig orolig, på gränsen till att må illa. Bilen är ett stycke elektronik som jag bara kan manövrera. Händer det något med den är jag hjälplös. Jag kan bara ringa efter bärgning till verkstad, inte reparera den på egen hand. Jag stannade till vid stoppskylten. En fyrhjulsdriven pickup med kåpa körde förbi utan att respektera mittlinjen på länsvägen. Min bil darrade till i vinddraget. Jag vände mig om och tittade på fårskinnsfällarna i baksätet. Salt och skinn. De fick mig att tänka på tårar och människohud.