lördag 30 december 2017

Ingen vettig människa

-Vad tyckte du om din julklapp?
-Ärligt talat. Ingen vettig människa skulle ge bort en almanacka på det sättet. Jag kom inte längre än till januari innan jag bröt ihop. Har du ens tittat i den? Januari månads bild föreställer en höggravid kvinna med uppknäppt flanellskjorta. Hon står med foten på en höbal och har en högaffel i handen.
-Det är en ridklubb som tagit fram den. Man gynnar både cancerforskningen och ridklubben när man köper almanackan. Den innehåller rabattkuponger också.
-Rabattkuponger som gäller i grannkommunen?
-Vi hade auktion till förmån för musikhjälpen på jobbet. Jag köpte den där, så nu har jag gynnat forskning, ridklubb och radiohjälpen. Kände att jag var tvungen att köpa något. Det finns en rabattkupong som gäller på fyndvaruhuset Gubbdagiset. Dit måste vi åka. De har en avdelning som de kallar Kvinnofällan också.

fredag 29 december 2017

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Solen var på väg ner när jag promenerade hemifrån, bärande på en plastpåse mat från mina föräldrar, är hämtad från Sara Bergmark -Elfgrens bok Norra Latin. Den är skriven för unga vuxna. Egentligen tillhör jag inte målgruppen, men jag läste den med behållning. Kanske för att en tonårsbok är mer lättläst än en vuxenbok och för att den erbjöd timmar av verklighetsflykt. Shakespeare citerades flitigt och det är något med språkrytmen som ger mig gåshud. 

Solen var på väg ner när jag promenerade hemifrån, bärande på en plastpåse mat från mina föräldrar. Jag hade flyttat hemifrån och hade en egen lägenhet i en förfallen hyreslänga från 50-talet. Trots bristerna, älskade jag den. Tomheten. Stillheten. Gardinerna jag valt och sytt på mammas gröna Husqvarna-maskin. Spetsgardiner i sovrummet. Så romantiskt. Tapeter som tjejen som haft lägenheten innan mig valt och satt upp. Bokhyllan med några väl valda böcker och de minnen som jag valt att ta med.

Mamma envisades med maten och jag tog emot. Köttbullar och bröd. En kalops, bara att värma och koka potatis till. Egentligen föredrog jag burgundisk köttgryta med rödvin i såsen och små envisa lökar som var svåra att skala och kokta med köttet så länge att de blivit genomskinliga. Mamma kokade alltid kalops. Pappa föredrog det, sa hon. Morfar också. Och farfar. Vad deras kvinnor tyckte, vet jag inte. Jag sa att man kunde göra något bättre av det dyra köttet än att koka det som kalops.

Maten låg i märkta plastlådor. De var vita och räfflade i plasten, så de påminde om en sommarstuga med liggande panel på väggarna. Plastlådorna dunsade mot mina smalben när jag gick. Det skymde. Gångvägen ledde genom industriområdet vid järnvägen, där fabrikerna som gjorde kontorsmöbler, pulkor och gräsklippare låg. Det var en slarvig väg att gå. Folk går inte där, inte när det skymmer. De är för avskilt och för ensligt och jag slarvar med det. Att vara rädd.

Bakom en barack kommer en man fram. Det sker plötsligt och jag hajar till. Han har framskjutna axlar och en schäfer i kort koppel. Hunden morrar åt mig och jag darrar. Mannen ryter åt hunden och rycker i halsbandet. Den har vidöppen käft och hängande tunga. De går vidare. Jag skakar och känner hur långt hemifrån jag är.

söndag 24 december 2017

lördag 23 december 2017

Granen

Granen i vardagsrummet är ersatt av ett tallris. Det står i ett Höganäskrus och är pyntat med en batteridriven ljusslinga och några röda kulor. På något vis känns det nästan lite syndigt och upproriskt att välja bort granen. Tallriset kommer inte att välta och inte att barra i den omfattningen som en gran gör. Det är bara litet och grönt och ärligt talat en smula luggslitet, eftersom det består av kvistar som vinden blåst ner från en knotig tall på kommunal mark.

God Jul! 

torsdag 21 december 2017

Skiljas

Björn har fotograferat rondellen vid södra infarten med hjälp av en drönare. Sett uppifrån liknar ljusprydnaden i trafikplatsens mitt en lätt kupad skål omgiven av kronblad. Asfalten är blöt av salt och snö. Den blänker svart. Trafiklederna ringlar sig genom bilden. Utan vetskap om vad bilden föreställer är det omöjligt att ana sig till vad det är för motiv. Utan proportioner liknar rondellen en kopparfärgad plafondlampa mot svart tak. Eller skålar. En oändlig mängd av svart porslin.

Mimmi glor på bilden. Den ligger på Facebook, som ett vykort. Innan någon kommenterar och Björn bekräftar att det är en drönarbild är den obegriplig för henne. I morse mötte hon Björns son utanför ICA. Det slog henne hur lång han var och hur tryggt han gick trots den grå isen på trottoaren. Trygg. Harmonisk. En pojke att tycka om. Inte på det sättet. Kock skulle han visst bli. En ung man med framtiden för sig. En yngling med möjligheter att välja mellan olika karriärmöjligheter.

-Du vet att Anita och Björn ska skiljas, va? sa Annika på lunchrasten. Huset ska säljas. Precis just nu när luften gått ur marknaden.
Det är något i Annikas tonfall, som får Mimmi att tro att alla utom hon, vetat om den här skilsmässan. Det hugger till i henne, en ilning i maggropen, som följs av en ovälkommen värmevallning.  Björn har alltid varit attraktiv. De har rört sig runt varandra, men aldrig... Nu känns det för sent för henne.

onsdag 20 december 2017

Driver

En kvinna står vid fönstret. Händerna värms av en kopp te. Håret, som hon låtit gråna, är samlat i en tofs i nacken. Hon bär en långkofta och mjuka svarta byxor. Utanför på gatan driver vinden nysnön. Bakom henne är rummet fyllt av flyttkartonger och svarta sopsäckar. Hon ska flytta till mindre och ser inget gott i det. Hundratals böcker med berättelser hon älskat och projekt hon drömt om att genomföra kommer att slängas. Ingen vill ta emot dem. Kjell Westö, Inger Alfvén, Majgull Axelsson, Dan Andersson, Edith Södergran, Steinbeck, Prinsess Daisy, Grottbjörnens folk... Tidvis försöker hon övertyga sig om det goda i att leva sparsamt och enkelt, att inte ha för mycket. Bara det genomtänkta. I fönstret ligger en rundad sten för en grekisk strand. I den bruna bergarten anas vita ränder. Hon minns inte vilken strand den kommer från eller vilken ö, men hon minns hettan och solen och den ständigt närvarande vinden, att hon åt vattenmelon till lunch och att vattnet hon drack hade blivit lika varmt som luften. Att spara eller slänga?

måndag 18 december 2017

Besök

-Mamma. Jag har glömt plånboken, jag ska strax gå igen. Vet du, i trädgården på Hagagatan, där de matar fåglar, sitter en flock vinterhämplingar. De är här på något slags besök. Det är nog samma flock, som jag såg vid vårdcentralen för någon vecka sen. Du borde gå ut och försöka se dem. De är inte speciellt vanliga.

söndag 17 december 2017

Fler

Fler som känner så här
Undrar var julstämningen är
Har nästan slutat med julkort
December har gått så fort
Såvitt jag vet
Har jag inte slagit in paket
Jag har inte planerat någon sill
Eller det som ska vara till
Ingen vill baka pepparkakor
Vad ska man göra för fattiga människor
Vid Kalle Anka klockan tre
Är granen redan sne
Behöver man salta mandel?
Kan man strunta i e-handel?
Är julen bättre när man är barn
och vid rutinerna mindre van?


lördag 16 december 2017

Taxichaufför + kändes

Taxichauffören var i medelåldern. Han körde sjukresor åt landstinget. Jag skymtade honom som en skugga i bilen. Taxametern tickade. Ett blekgrönt sken lyste upp instrumentpanelen. Under dagen när jag vistats inne på sjukhuset, omsluten av rum efter rum i betongkroppen hade det snöat. Billyktorna lyste upp skogen längs riksvägen. Granarna tyngdes av nysnön. Jag konstaterade att vägen var bar och att han körde fort. Allt jag sa var min adress och att det var lättast att köra av vid södra infarten. Det hela kändes overkligt. Jag hade en bismak av hunger och värktabletter i munnen.

torsdag 14 december 2017

Lager

Egentligen borde jag gå ut
Bygga en snölykta
Med lager efter lager
Av kramade bollar
Tända ett ljus i den
Se den från fönstret
Känna värmen från elementet
Koka en god kopp te
Finna stillhet och ro
I det lilla
I stället skottar jag mig varm
Samt tittar alltför ofta
På väderleksprognosen

tisdag 12 december 2017

Struntar

Väderleksrapporten lovar
Snö och tö
Om vartannat
Säkert en vecka framåt
Ibland borde man
Strunta i att läsa den

måndag 11 december 2017

Ord som börjar på P

Petronella satt hopkrupen under klaffen på skåpet i sovrummet. Det var ett gammalt skåp som hon ärvt. Underst fanns tre lådor, som på en byrå, sedan fanns klaffen som man kunde fälla ut och ett utrymme med ett antal smålådor och högst upp ett skåp med hyllor. Som barn hade hon ofta suttit under klaffen och låtit den vara taket på en koja. Nu satt hon där, fast det både var trångt och obekvämt och golvet faktiskt var lite dammigt. I handen hade hon en penna. En uppslagen anteckningsbok som hon köpt på bokmässan i Göteborg för flera år sedan vilade mot knäna.
-Vad håller du på med? sa Peter.
-Skriver.

Peter flackade med blicken. På väggen hängde en broderad tavla med en påfågel. Fågelns fjäderdräkt utgjordes av tusentals små, pedantiska stygn. Petronella hade fått tavlan av sin faster och var mycket fäst vid den. Som barn hade Peter blivit skrämd av en påfågels parningsläte när han åt pannkaka på en picnic i Borås djurpark. Sedan dess ogillade han påfåglar. Bredvid fågeltavlan hängde ett barnkammartryck med Petronella i från Plaskeby. Helst skulle Peter vilja ha vita, släta väggar utan några störande intryck. Bioaffischen till filmen Pianot hade hon i alla fall gått med på att ta ner.

-Vad skriver du för något?
-En dröm bara som jag hade i natt. Jag tycker den var så märklig så jag bestämde mig för att skriva ner den. Vi tittade på ett hus. Den låg precis i korsningen mellan två andra gator, om du tänker dig som ett V och det såg precis ut som ett pepparkakshus. Huset var till salu och vi funderade på att köpa det och trängdes på visning med en massa andra personer. Då sa någon att huset var hemsökt, att det bott en präst med ett osunt intresse för små pojkar där. Jag förlorade intresset för huset och det kändes som det var svårt att andas, så jag ville bara komma där i från.
-Men vi har ju ett hus, Petronella. Varför drömmer du om andra hus? Är du inte nöjd med det vi har? Eller är du inte nöjd med mig?

Petronella, penna, Peter, på, påfågel, pedantiska, parningsläte, picnic, Plaskeby, Pianot, pepparkakshus, personer, präst, pojkar

söndag 10 december 2017

Anlitades

Hantverkaren
Försenad, irriterad
Fixade, svor, flirtade
Fakturan var väl tilltagen
Anlitad

lördag 9 december 2017

Flyttade

I vart och ett av salens tre fönster lyste en adventsjärna av papp. Jorm tassade fram över golvet. Luften var torr och varm. De glödde fortfarande i kaminen efter aftonens brasa.
-Hördu musling, sa han. Finns det något ätbart?
Det lilla djuret skakade på huvudet. I natt skulle det inte bli något skrovmål på chipssmulor och gamla popcorn.
-Det får räcka med äpplet som vi hittade i köket, sa Jorm. Ska du sitta i min ficka eller på min axel? Vi måste se till husbondfolket också. Det är ju tomtens plikt.

Jorm tittade på den förgyllda pendylen som hängde på väggen mot lillrummet. Visarna stod på tio över fyra. De gjorde de alltid. Ingen skulle bry sig om Jorm ändrade visarna. Människor var sådana hade Jorm lärt sig. De hade saker som de vare sig såg eller brydde sig om. Köket skulle rivas ut hade han förstått. Det nya köket låg i kartonger på logen. Några djur för Jorm att se till fanns inte längre i ladugården. Ingen häst att sitta hos i krubban under en stund av förtrolig samvaro,  ingen ko som kunde ge lite mjölk eller höna som kunde skänka ett ägg. Den förra familjen som bott här hade haft några marsvin och en kanin. Nu hade han bara muslingen att ty sig till.

Jorm klev uppför trappan, ett steg i taget. Han visste hur han skulle gå, för att undvika att trappan knarrade. Dörren till badrummet stod öppen. Någon hade glömt att släcka ljuset. Det droppade från kranen i duschen. Han klev över den höga tröskeln till de vuxnas sovrum. Pappan verkade inte vara hemma. Mamman sov ensam i den stora sängen. Jorm smög sig fram och tog väckarklockan som stod vid sängbordet. Med sina rynkiga fingrar flyttade han klockans visare en timme tillbaka. Mamman skulle inte vakna i tid nästa morgon. Han kände ett styng av dåligt samvete, men det var en familj som var dålig på att se till sin hustomte.

fredag 8 december 2017

Vart ska vi

Om hunden får bestämma
Vart vi ska
När vi går ut
Undrar var vi hamnar då




torsdag 7 december 2017

Vidgade

Vidgade vykortet vyerna? Vera verbaliserade vadstenavistelsen. Verner visste. Vintertidens vankelmodiga vemod vilade vid vitlöksodlingen. Veras verk. Verners vilja. Varför visade vykortet vadstenaklostret? Ville Vera vinna Verners vanföreställningar? Ville Vera vandra vidare? Vem vet?

tisdag 5 december 2017

Hör

Jag visar in rörmokaren i köket. Han är liten och senig och kisar med ena ögat. Håret är gråsprängt i det svarta och tjockt. Han har arbetsbyxor med fickor på benen och bär en verktygslåda av grön plåt i handen. Han luktar starkt rengöringsmedel. Pappa brukade använda det när han mekat med bilen. Det stod i en pappburk i badrummet och jag var förbjuden att ta av det. Rengöringsmedlet bestod av små kulor och såg ut som tvättmedel.
-Det är stopp i avloppet, säger jag. I köket.

Det är min första lägenhet. Jag har plockat undan för hans skull och skurat utrymmet under diskbänken med Klorin. Trägolvet som döljs under det spräckliga vinylgolvet från 70-talet knarrar. När jag skulle hänga upp några tavlor, ett par reproduktioner jag köpt på Nationalmuseum, insåg jag hur mycket det lutade. I fönstret står en hibuskus. Den har blommat över och kommer snart att dö. Förr kunde en hibuskus bli gammal, kanske 100 år. Nu för tiden behandlas de för att vara korta och kompakta och lever inte mer än en säsong. På bordet står en gul höstglöd. En bomullsduk med fransar täcker en stor del av bordet. Varje gång jag ska äta tar jag bort duken och viker ihop den. Bordet har jag fått med mig hemifrån.

-Rejäla skåpsstommar det här, säger rörmokaren. Platsbyggda. Här är det inte stambytt ser jag. Idag sätter man inte in vattenlås av gjutjärn längre. Nu för tiden använder man plast. Ett sådant skulle t om du kunna öppna.
Han tar fram en polygrip och lossar på skruvarna som håller till vattenlåset och får bort glegget som täppt igen flödet från vasken. Hela tiden andas han genom munnen. Jag står bredvid. Trots att han jobbar känner jag mig iakttagen.

När han gått finns han doft kvar i lägenheten. Det är något hemtamt, familjärt över den, blandningen av svett och rengöringsmedel. Jag vet att Sture inte är min riktiga pappa, även om jag alltid kallat honom pappa.  Mamma har aldrig velat säga något om vem. Jag försöker slå bort tankarna om att jag på något sätt hör ihop med den där rörmokaren.

P.S. Är det någon som kan komma på vad rengöringsmedlet heter, så är jag tacksam. Kan det vara Fenom? D.S.






söndag 3 december 2017

Sitter

På gräsmattan ligger en lapp. Den är dubbelvikt. Fukten i gräset gör att de två sidorna sitter ihop. Jag tar upp den i tron att det är något som ramlat ur min ficka. Det är det inte. Lite undrande står jag med någon annans kom-ihåglista i handen och läser.


fredag 1 december 2017