Flyttade

I vart och ett av salens tre fönster lyste en adventsjärna av papp. Jorm tassade fram över golvet. Luften var torr och varm. De glödde fortfarande i kaminen efter aftonens brasa.
-Hördu musling, sa han. Finns det något ätbart?
Det lilla djuret skakade på huvudet. I natt skulle det inte bli något skrovmål på chipssmulor och gamla popcorn.
-Det får räcka med äpplet som vi hittade i köket, sa Jorm. Ska du sitta i min ficka eller på min axel? Vi måste se till husbondfolket också. Det är ju tomtens plikt.

Jorm tittade på den förgyllda pendylen som hängde på väggen mot lillrummet. Visarna stod på tio över fyra. De gjorde de alltid. Ingen skulle bry sig om Jorm ändrade visarna. Människor var sådana hade Jorm lärt sig. De hade saker som de vare sig såg eller brydde sig om. Köket skulle rivas ut hade han förstått. Det nya köket låg i kartonger på logen. Några djur för Jorm att se till fanns inte längre i ladugården. Ingen häst att sitta hos i krubban under en stund av förtrolig samvaro,  ingen ko som kunde ge lite mjölk eller höna som kunde skänka ett ägg. Den förra familjen som bott här hade haft några marsvin och en kanin. Nu hade han bara muslingen att ty sig till.

Jorm klev uppför trappan, ett steg i taget. Han visste hur han skulle gå, för att undvika att trappan knarrade. Dörren till badrummet stod öppen. Någon hade glömt att släcka ljuset. Det droppade från kranen i duschen. Han klev över den höga tröskeln till de vuxnas sovrum. Pappan verkade inte vara hemma. Mamman sov ensam i den stora sängen. Jorm smög sig fram och tog väckarklockan som stod vid sängbordet. Med sina rynkiga fingrar flyttade han klockans visare en timme tillbaka. Mamman skulle inte vakna i tid nästa morgon. Han kände ett styng av dåligt samvete, men det var en familj som var dålig på att se till sin hustomte.