Påminnelser

Veckotidningen ligger hopslagen bredvid mig. Omslaget är skrynkligt och sidorna något nötta. Den är fortfarande hel. Några recept har inte rivits ur den. Framför tidningsstället sitter en hopsjunken man i rullstol. Han bär en nikotingul skjorta. Byxorna ligger löst över benen. Huden är gråaktig och djupt fårad. Det verkar som han sover. En sträng saliv rinner från mungipan. Jag kan inte lämna tillbaks tidningen med mindre än att jag flyttar på honom.

Veckotidningen innehåller påminnelser om det liv jag inte längre kan leva. Inte ens min sjukdomshistoria är veckotidningsmässig. Så lyckas du med din cyklamen står det på omslaget. I tidningen finns en artikel om en ung kvinna. Hon har fallit och rest sig igen. När hon var nitton dog hennes häst i hennes armar. Hon höll hästens huvud när slaktmasken placerades på dess panna. När hästen fallit drog hennes pappa henne därifrån för att hon inte skulle se när slaktaren skar upp dess strupe och tömde den på blod. Hon hade växt upp med hästen. Från det att hon var nio år var den hennes allt. Då hästen var borta började hon dricka och hade flera destruktiva relationer med olika män. Det var en gammal skäck, över trettio år gammal. Med hjälp av en sierska hade hon fått kontakt med hästens själ. Hon hade slutat dricka och missbruka sig själv och börjat plugga.

Jag minns scenen med nödslaktbilen. Bilen var ilsket orange och försedd med en kran. Tillsammans med Anna stod jag i skogsbrynet och såg ner över den steniga hagen. Vi vandrade en låglandsled genom småländska skogar då och stod stilla med ryggsäckarna på våra axlar. Jag hade en svart Haglöfs och Anna en blå Lundhags. Vi var båda barbenta. Anna bar hatt. Vi såg hur hästen nuddade med mulen vid flickans kind, innan det skedde och vi mindes hur hon skrek och att fadern drog henne med våld från den fallna hästkroppen. Anna är borta ur mitt liv nu. En talgoxe slår mot rutan. I väntrummet är jag den enda som lägger märke till den.