Tendens

Torghandeln brukar vara livlig, men i januari torget nästintill tomt. Ett tjugotal personer köar framför äggvagnen. Från ett skrynkligt plasttält säljs det tulpaner. I hörnet står en äldre kvinna med broddar på skorna. Hon samtalar med en herre med överrock och hatt. Torget lutar och han står nedanför henne i sluttningen. Det gör att han bara räcker henne till hakan.
-I Danmark tar man i från dem smycken och sådant, säger hon. De ger de minsann rätt i. Har man så mycket pengar att man kan ta sig hit för att...Så ska man minsann betala för sig. Det är inte mer än rätt.
Hon bär minkpäls och  har en käckt skuren persianmössa neddragen över ögonbrynen. Mannen hummar instämmande. Jag går vidare. Är hon beredd att sälja sina guldsmycken för att få ut sin blodtrycksmedicin?

 Utanför biblioteket möter jag Kimme.
-Leksaksaffären ska lägga ner, säger jag. De säljer ut allt med 40 % rabatt. Skoaffären på hörnet likaså. Om ett par månader slår Åhléns igen. Vad blir kvar?
-Leksaksaffären ska bli gym, säger Kimme.
-Du är galen, säger jag. Ska folk ligga i skyltfönstret och lyfta hantlar? Det blir nästan sängkammarintimt. Svett. Tajta trikåer. Muskler.
Jag föreställer mig en samling atleter på gymmet klädda i neonfärgade träningskläder. Framför skyltfönstret står en skara nyfikna och ser in genom skyltfönstret och kommenterar de tränande.
-Gymmet riktar in sig på ensamkommande flyktingbarn, säger Kimme. Många av dem gillar att träna.

Jag går vidare mot biblioteket för att lämna böcker. Egentligen borde jag föreslagit en lunch med Kimme och inte bara sagt att vi skulle ses. På återlämningsdisken lägger jag två nyutgivna romaner. Båda utspelas i en övre medelklassmiljö. Tillvaron slås sönder av otrohetsaffärer. Jag funderar på om det är en litterär tendens att skildra en yta som krackelerar.