Svara

Väntrummet var nyrenoverat och färgsatt i lime och grått. De väggfasta sofforna var inte speciellt bekväma. Jag undrade vilken färg som skulle bli på modet i väntrum nästa gång. Brunt, orange illgrönt och akvarier med alger hade jag upplevt. Rosa. Tegelrött och något dammigt blått som bara fanns i offentlig miljö likaså. Tandsköterskan i receptionen hade meddelat att tandläkaren var en halvtimme försenad.

Plattskärms-TV:n visade ett förmiddagsmagasin. Fanns det någon som inte satt i väntrum eller dagrummet på någon institution som tittade på de där programmen? Mats Olson hade bjudits in av programledaren för att tala om sin nya bok. En av de tidigare hade blivit nominerad till Augustpriset. Jag hade inte läst den.

Olsson satt rak i ryggen. Flera exemplar av romanen låg på bordet framför honom. På omslaget fanns en ko. Programledaren lutade sig fram mot honom. Han plirade mot henne under kepsen.
-Du skriver mycket om kvinnor i din bok, sa programledaren.
-Kvinnor. Tjejer.
-Bitvis har du en ganska rå ton i boken.
-Tycker du? Är det något jag ska svara för? Det är så på en mindre ort. På landet. Det är en sabla machokultur där ute. Antingen tar man sig därifrån eller också dukar man under. Jag tog mig därifrån.
-Ni kallar tjejer för madrasser.
-Madrasser? Inte alla tjejer. Det fanns en del som...

Jag ryckte till och höll tillbaks ett skrik. Det verkade inte som mannen som satt och halvsov i hörnet eller kvinnan som satt med ett rödmosigt barn och famlade med en pekbok noterat min reaktion. Att Mats Olsson hade mage att uttala sig om tjejer från hembyn. Han var ett år äldre än mig. Antingen tar man sig därifrån eller också dukar man under...