Komplicerat

Tvärs över vägen mot Lidhult står en låst vägbom. Vi lämnar bilen i en trevägskorsning som mest påminner om en glänta för att gå de sista kilometrarna fram. Skogsvägen har grå hjulspår och tovigt gräs i mitten. Vi går tysta på varsin sida. Granskogen står tät.

-Den är snart avverkningsbar, säger Jens. 

Jag rycker på axlarna. 

-Det är sorglig när skog tas ner. Jag tänker på fåglarna och djuren.

-Kan inte vara mycket djurliv i en sådan här skog.

Lidhult tillhör hembygdsföreningen numera. De har fått torpstället som donation. Ängarna närmast huset slås med lie varje år. Vi går fram till stugan. Den består av kök och rum. Ladugården knäcktes av stormen 1969. Kvar finns bara en krympande hög av brädor och tegel. Det växer nässlor runt grunden. På stentrappan står en trebent järngryta fylld med röda pelargoner och det hänger tunna gardiner i fönstret. Inslag och varp bildar ett tätt rutmönster. Jag kikar in genom fönstret på långsidan och ser den murade spisen. Av någon anledning kommer jag att tänka på Moa Martinsson, någon filmatisering av Mor gifter sig som jag såg på TV för länge sedan. Runt köksbordet står några udda stolar. Jag ser en tallrikshylla fylld med udda porslin och en gul emaljhink. Längst in i rummet står en våningssäng, som förefaller vara hemmasnickrad. Madrasserna är täckta av gröna överkast, i en nyans som påminner om möblerna på Folktandvårdens väntrum. 

-Går man runt knuten så ska det finnas en stig som leder ner till sjön, säger jag. Två barn drunknade där. De var tvillingpojkar. Tror de var tio år. Så säger man att tillvaron är komplicerad nu. Åtta barn i den lilla stugan. Unga som emigrerade till Amerika och som aldrig hördes av. Vet du att man kan övernatta i stugan? Man får ringa till ordföranden i hembygdsföreningen och för att få låna nyckeln.

-Skulle du vilja göra det? Stugan har ju tillhört din släkt?

-Jag vet inte. Det är så känslomässigt ändå, att bara vara här.