Kör

Fortsätter gräva

Jag tog vänster vid golfbanan. Några golfspelare anades i novemberdiset ute på gräsmarken. Kanske var de ett äkta par som gör saker med vänner eller pensionärer som fått tid att ägna sig åt sin passion och tillbringar varje möjlig stund på greenen. Asfalten tog slut strax efter golfbanan. Grusvägen tog vid. Jag körde sakta. Det kändes som om bilen skulle förlora balansen och kasta mig ner i diket eller ut i skogen om jag gjorde en enda oförsiktig rörelse. All trygghet och teknisk förfining kändes avlägsen. Vägbanan var täckt av lösgrus. En rad orangea snökäppar markerade dess sträckning.

Torpställena, de gamla arrendetorpen, som jag mindes från min barndom hade förfallit. Trädgårdarna hade växt igen. På flera ställen höll uthus och lador höll på att rasa samman. Nisse i Kröken bodde uppenbarligen kvar. Det steg rök ur skorstenen och gräsmattan var välklippt. En vedstapel täckte uthusets kortvägg. Jag föreställde mig att Nisse satt i köket med fiberpäls och kokkaffe. Den svartvita gamla katten med rivet öra och hängbuk låg på en köksstol och spann. Kattmaten låg på ett tefat framför vedspisen. Nisse hade alltid sådana katter när jag var barn. De var grönögda och halvvilda och hade tovor i pälsen. En katt saknade ett öga, en annan hade ett halvt öra. Bondkatterna var inget man kunde kela med.

Fidiekommiset hade tagit ner skog. Hyggena bredde ut sig. På höjderna stod enstaka frötallar. Flyttblocken stack upp ur marken. Den blottade gråstenen påminde om förvridet järnskrot. På andra ställen hade åkrarna planterats igen. Ungskogen och de täta ogallrade granarna kom allt närmare de övergivna bostadshusen. Den åkermark som fortfarande var öppen låg i träda. Efter en tvär kurva skymtade jag Strånnagölen. Jag var framme.