Vanlig

Mina föräldrar sitter framför TV:n när jag kommer hem. På sätt och vi är det vara en vanlig kväll. De sitter med ryggen mot hallen och verkar inte märka att jag kommer. TV:n visar ett debattprogram. På avstånd skapar deltagarna  ett flimrande lapptäcke i grönt och rosa. Fastän volymen är låg förstår jag att de talar med höjda röster. I vardagsrumsfönstret bildar den nyinköpta fönsterbelysningen två vertikala ljuslinjer.
-Mamma handlar, pappa monterar, tänker jag och hänger upp jackan på en galge.

Jag ställer mig på mässingslisten som fungerar som tröskel mellan hallen och vardagsrummet. De verkar inte märka att jag kommit hem.
-Karin, ja, säger mamma. Hon är ju inte som Carl, precis. Det är inte lätt för mig. Vad jag säga till mina väninnor? Carl har ju inte gjort oss besviken direkt. Tänk vad duktig han alltid varit i skolan och så populär han är bland kompisarna. Snart är han färdig på Chalmers.
-Karin jobbar ju, säger pappa.
-Men vilket jobb, sen. Serveringsbiträde och hotellreceptionist. Städar gör hon väl också. Det är inte mycket att skryta med.
-Carl har vi alltid kunnat vara stolta över. Duktig på fotboll var han också.

Utan att hälsa går jag upp på mitt rum och ringer till Thomas.
-Mina föräldrar hatar mig, säger jag. Det är bara Carl hela tiden.
-Men du har ju mig. Jag tycker om dig. Det vet du. Ska du inte komma hem till mig istället?