Upprepar

En nulägesanalys

En gång tyckte jag att det var en befrielse att slänga ut den stationära datorn. Inga specialmöbler som tog plats och inga dammsamlande sladdar. Med varsin laptop, surfplatta eller smartphone kunde familjemedlemmarna dessutom kommunicera med varandra utan att bli ett dugg osams. All köbildning framför den stationära datorn och tjafs om datortider var ett minne blott. Alla var glada. Nu har jag köpt en ny stationär och givetvis ställt den på en specialmöbel och dragit ett antal presumtivt dammsamlande sladdar. Man upprepar uppenbarligen sitt beteende. Nu återstår bara jakten på det optimala tangentbordet. Det ska vara tyst och bekvämt. Lite vardagstristess, som jag uppenbarligen var tvungen att skriva av mig.


Den helige Antonius

För ett ögonblick ändrar rummet skepnad. Akvarellen ovanför skrivbordet förvandlas till en ikon. Det blå som tunnats ut av vatten, blir till gyllene jord och jag möter ett ansikte som trots sina slutna drag står öppet för mig att tyda. Helgonet bär sitt kors och sina attribut, flammor och facklor och ett fat med eld, symbolen för den heliga elden, ignis sacer. Golvet under mitt skrivbord förvandlas till ökensand. På avstånd hör jag en gris. Den bökar i jorden och bär en bjällra runt sin hals. Med nacken böjd inför ikonen samlar jag mig för att möta den helige hjälparens blick. Jag vet att han frestas svårt av kvinnor och välsmakande mat. Mitt ärende är inte sådant.
-Säg mig Antonius, säger jag med mild och beslutsam röst. Hur kan man skilja änglar från djävlar, den som kommer i ödmjukhet, från den som kommer i överdådig klädnad?
Den helige Antonius svarar:
-När en ängel lämnat oss känner vi oss stärkta. När en djävul lämnat oss känner vi fasa. Sorg är en ödmjuk ängel, som lämnar starka klara tankar efter sig och en förnimmelse av djupen inom oss. Djävulen är en demon som bara lämnar förfäran efter sig.
-Om man ändå inte vet och fortfarande tvivlar?
-Tänk på att satan ibland kommer som en fridens man.
Rummet återtar sin ursprungliga formen. Svinet med bjällran runt halsen blir ett godståg med 40 vagnar meningslöshet och förhoppningar som drar genom natten vägledd av ljus och räls. Med tårade ögon möter jag akvarellen igen. Kvinnan på målningen har ett barn vid bröstet. Hundar vilar vid hennes kjolfåll. Jag har valt målningen för den ger mig ro. Jag lägger mig på rygg, ser änglarna från tavlan och upprepar samtalet som fyllt mitt rum med ord, för att inte glömma något av det som sagts.