torsdag 4 juni 2015

Förstå

Carl står på vedbacken när jag kör förbi. Han bär den rutiga flanellskjortan öppen som en jacka. Magen är stinn, som på en höggravid kvinna. Gabardinbyxorna hänger tungt på höfterna. Gummistövlarna kippar runt vaderna. Veden sköter han. Obrukbara jordbruksredskap växer ner i jorden. Yxan blixtar i luften.

Jag tycker mig se hans mamma bakom köksgardinen. Hon går aldrig ut. Marita säger att hon har problem med sockret, hur hon nu kan veta det. De behöver varandra. Carl och hans mamma. Han sköter veden. Vedbodens väggar är täckta med sorgfälligt staplat, lager för lager. Hon lagar mat. Ute. Inne. En gråstrimmig katt sitter vid stenmuren. På en del ställen säger man att sådana som Carl och hans mamma är lite eljest. Här säger vi ingenting, vi kör bara förbi. I alla fall gör jag det. När jag är på väg hem till pappa reser jag genom mina minnen. Jag försöker förstå mig själv och människor som Carl och hans mamma, men mina tankar slutar bara med varför. Handen med vigselringen vilar på ratten. Jag fjärmar mig från det självklara.

5 kommentarer:

  1. Åh, vad du kan. Meningarnas rytm och ordens många dimensioner.

    SvaraRadera
  2. Fint. "Här säger vi ingenting, vi kör bara förbi"

    SvaraRadera
  3. Älskar läsa dina texter <3

    SvaraRadera
  4. Jag instämmer med övriga. En speciell dimension här.
    Dessutom påminner den om hur fort tiden förändrar. Nu finns det ju inte längre någon Klara på näset, Kalle på kullen eller Henning i Vibo (Vieboda).

    SvaraRadera