Droppa

I våras annonserade en mäklarfirma ut Sveriges billigaste hus, en länga med affärslokaler, byggd i slutet av 1800-talet. Fastigheten hade inrymt urmakeri eller klockaffär, hattaffär och charkuteri. Ett hus med potential, för den som ser bortom vattenskador, mögel och det faktum att huset måste stått obebott i årtionden. Aftonbladet och Expressen skrev om Sveriges billigaste hus och mäklarannonsen delades i sociala medier.

Huset såldes, inte som Sveriges billigaste, utan till ett pris som var rimligt för orten och husets skick. Idag, i samband med samhällets årliga knallemarknad, sålde de nya ägarna ut inventarierna. En del av lösöret låg på bord eller på marken utanför, annat som högar av gamla frottehanddukar och konfektionssydda bomullslakan och herrundertröjor, låg kvar inomhus. En trälår var fylld av stora glasburkar på 6-8 liter. Locken var täckta med brunt omslagspapper. Konserverna måste ha gjorts under kriget. Någon gång i början på 1950-talet fick innehållet sin slutgiltiga form.

Utanför det som varit charkbutik låg en hög träklubbor och en armslång bräda med en bult tjock som ett finger i ändan. Jag tappade räkningen på hur många män i sjuttioårsåldern som lyfte brädan och sa:
-Den satte man bakom örat på grisen.

Trots att det fanns en del tjejgrejor i form av gamla trälådor (bra som bokhyllor) och zinkhinkar kunde jag inte förmå mig att köpa något, trots att priserna var låga. I stället droppade jag av till knallemarknaden och köpte honung, ost och korv. Det kändes bättre.