Text till bild

Ulf och jag träffades i Grekland. Tillsammans med Maria hade jag tagit lokalbussen till en avskild strand. Bussen stank diesel och chauffören körde med dörren öppen. Två gummor med skrynkliga ansikten och svarta hucklen utgjorde de andra passagerarna. Busschauffören släppte av oss vid paradisstranden och skrek något åt oss på grekiska. Vi nickade och log åt honom.

Stranden var öde och täckt av ljusbruna stenar med vita strimmor. Det var bara jag och Maria och den vattenmelon vi tagit med oss. Vi gick upp för de fyrahundra trappstegen som ledde upp till vägen i god tid för att hinna med bussen. På vägräcket låg en man och sov. Vi slog oss ner bredvid honom, tysta, för att inte störa.

Jag tror vi satt närmare en timme och väntade på bussen innan mannen vaknade. När han satt sig upp började Maria prata med honom. Han båtluffade precis som vi och pluggade på Chalmers. Jag blev alltmer orolig för bussen som inte kom. När klockan började närma sig sju på kvällen gav vi upp och började vandra tillbaks till byn där vi hyrde rum.

Det tog tre timmar att gå tillbaks till byn. På fötterna hade vi mjuka badtofflor, som inte alls lämpade sig för vandring. Maria var den som kroknade först. Jag och Ulf stöttade henne i tyst samförstånd. När vi kom fram var vi utsvultna. Byns tavernor hade stängt. Alla var i grannbyn för att fira ett lokalt helgon.

Jag och Ulf höll kontakten och vi blev ett par. Förmågan att somna överallt har han burit med sig genom livet. Att han somnar framför TV:n kan jag leva med, men jag har fått väcka honom på pizzeria Mon Ami i Lidköping och jag har hittat honom sovande i en soffa på IKEA.