Resa + ensam

En kille och en tjej sitter på räcket vid cykelstället utanför biblioteket med knäna vända mot gatan. Båda har knälånga kortbyxor och ljusgröna tröjor på sig och de ser nyfiket avspända ut, trots att de spanar efter någon som går ensam.

Killen får ögonkontakt med mig och glider ner från räcket. Han ler brett och drar handen genom det blonda håret. Samtidigt som han ställer sig framför mig och blockerar min väg, ber han om ursäkt för att han vill ta min tid i anspråk. Vi småpratar obekymrat med varandra, om vädret och staden, som om vi vore främlingar som mötts på ett tåg eller två som drabbats av kärlek vid första ögonkastet på ett café och trevande försöker forma bubblet i magen till handfast verklighet.

Sen kommer broschyrerna fram. Han frågar om jag känner till Oxfam och det gör jag förstås, för jag minns deras secondhandbutiker i engelska småstäder, från en semesterresa för många år sedan. Att Oxfam är världens tredje störta biståndsorganisation får jag veta, liksom att de borrar brunnar och arbetar för att höja kvinnors status. Han vill att jag ska bli månadsgivare, men jag tackar nej.
-Jag föredrar att gynna de välgörenhetsorganisationer som verkar i närområdet, säger jag. Röda Korset. Erikshjälpen. Hjärta till hjärta. Vänner emellan.

Jag slinker in på ICA. Bland myllret av störtskyltade varor (vi köper svenskt kött, för vi månar om djuren, men struntar i grönsaksplockarnas villkor) försöker jag samla mig. Trots att det handlade om en värvningskampanj berördes jag av mötet. Den unge mannen föreföll så dedikerad för sin uppgift. Jag inbillar mig att han fascineras av de människor han träffar och bär med sig varje möte som ett dyrbart minne, en frälsare i försäljarkåpa.