Vina

Jag läste om Emil Edgren i Corren. En journalist hade sökt upp honom och beviljats en intervju. På 1980-talet hade en samlat en syntband omkring sig och döpt det efter sin initialer. EE var kritikerrosade och omgav sig med en arrogant skara fans. Jag förstod aldrig bandet och jag vill minnas att det var många som påstod att de hatade dem.

Bandet splittrades för länge sedan och Emils come-backturné för  ett par år sedan avbröts efter ett par spelningar.Officiellt var det på grund av sjukdom. Han hade dragit sig tillbaka nu och köpt en sekelskiftesvilla i ett litet samhälle på östgötaslätten. Trädgården var hans stora intresse. En ny kvinna fanns i hans liv, jämngammal med den dotter han förlorat kontakten med i samband med en vårdnadstvist. Varje dag brukade han äta på Labans matsalar, som numera drevs om av prisbelönt kock. Kocken var en av hans få nära vänner och det antyddes att han sällan satt i matsalen och åt. Han berättade om sin svårbehandlade diabetes och det helvetiska vinandet i öronen som aldrig tystnade.

Jag läste artikeln i samband med en hotellfrukost under en semesterresa längs Göta Kanal. Brickan med rester av vaniljyoghurt och söt müsli, ägg- och melonskal stod kvar på bordet. Jag hade en syrlig smak av apelsinjuice i munnen och läppjade på en kopp med påste. Hotellets matsal bar spår av för många tonårsdiscon och alltför många trötta handelsresande. En sötsur doft spred sig från den spräckliga heltäckningsmattan. På de vita mexitegelväggarna hängde foton av tulpaner i stark förstoring. Utanför fönstret såg jag en vanskött gräsmatta och några dåsiga bilar.

I slutet av intervjun sa han att han saknade det som varit, att festa under stjärnorna genom natten, att ta en oplanerad resa till Grekland, att besöka en musikfestival. Han sa att han inte orkade det längre. På den tiden trodde jag fortfarande på att det man ville var möjligt, att det handlade om att prioritera och framför allt att göra det som gjorde en lycklig. Att vara modig och kasta sig rakt ut i det okända var det bästa man kunde göra. Allt för att inte fastna i bitterhet.

Det var innan olyckan jag tänkte så. Ett rattfyllo på ett övergångsställe, en eftermiddag i november. Hon sa att hon bara skulle till Statoil och köpa lite mjölk, precis som om det var mitt fel att jag kom i vägen för henne. Jag blev sjuk då, skadad. En tid efter olyckan trodde jag fortfarande på möjligheter. Numera gör jag inte det. En värkande kropp kräver betalt. Olyckan lärde mig inget om livets skörhet och förgänglighet, hur ömtåligt allt är. Istället lärde jag mig något om seghet. Livet är segt och motsträvigt. En människa kan överleva under usla villkor. Om jag inte förstod Emil Edgrens pretentiösa pop när jag var tonårig, så förstår jag honom nu. Jag tänker ofta på den där tidningsartikeln och hur mitt jag kunde slå bort hans tankar då.