Bostad

Jag röjer min bostad, mest för min egen skull. Processen är inte speciellt mental, den är mest fysisk. Sortera, slänga, spara, skänka till loppmarknad... Bokhyllan får mig att tveka. Jag arbetar efter någon slags princip att halvera mina ägodelar. Klädgarderoberna gick inte särskilt bra. Allt som är användbart är kvar. Allt är användbart. Funderar en stund på vad det betyder. Kanske tynger det här röjandet på mig mer än vad jag förstår.

I bokhyllan biter sig det gamla kvar. Olästa pocket hamnar i en trälår. En trälår rymmer en hel del. Det känns bra. Jag har dem utan att vara ägare till dem. De äger mig inte. Vill jag läsa kan jag välja en ur högen. Romaner som jag läste i 20-årsåldern sparar jag. Böcker jag fått, likaså. Gamla Thor Heyerdahl. Tigris. Kontiki. Ordfronts stadserie från åren runt -90. Berlin. Prag. Budapest. Jag sparar på antikvariska band. Harry Martinsson. Selma Lagerlöf i skinnband. Agnes von Krusenstierna. Ett par fina Jack London. Poesin får en egen hörna. Dan Andersson samlade samlade. Hur mycket Dan Andersson-litteratur är rimligt att ha i sin ägo? Fråga mig inte. Jag rodnar och behåller dem och vet att jag läser dem på olika sätt beroende på upplaga.

Jag röjer just nu. Bara det som har ett värde får stanna. Jag undrar hur andra ser på sina hem. Ett yta för andra? En plats för minnen? Vad vill man minnas? Vad vill man visa? Böcker, tavlor, garn. Jag vill att det ska handla om skapande, eget och andras. När jag röjt färdigt kommer jag ändå att ha kvar mer prylar än de flesta. Det handlar om böckerna, sida efter sida med besjälade ord, tavlor som får mig att skälva till när jag passerar, som jag ger en stund varje dag. Kan man känna så för ett massproducerat foto från IKEA? Den första egna bostaden är kanske den bästa.