Text till bild

Pufftext

Skjuter det skrivna åt sidan
Låter bildspråket vila
Återvänder till verkligheten
Eller inte

Julia

Flerdagarspuff.  Musikbloggaren Julia står i publiken och  väntar på att en spelning ska börja. Läs om ni vill.  

Charlies kompisar, som Julia sett honom med i baren tidigare under kvällen, har satt sig på den smala träbänken bakom henne. Sällskapet får henne att känna sig obehaglig till mods. Charlies spelningar kan vara nog så tunga och vill ha människor som får henne att känna sig trygg omkring sig. Ett ögonblick funderar hon på att backa och ställa sig längre bak för att få ryggen fri eller sätta sig vid något av långborden, men hon vet att hon förlorar mycket av magin om hon inte är tillräckligt nära. Det här är en festival för musikintresserade människor. Charlies kompisar är av annat slag. Hela kvällen har de suttit inne i baren med honom, utan att se en enda spelning, och han har suttit och druckit med dem fast han har ett gig att göra.

Killen sitter framåtböjd med särade ben och underarmarna vilande mot knäna. I ögonvrån ser Julia att han har en tatuerad pokerhand på halsen. Det svarta bläcket har åldrats mot grönt. På hans knogar kan hos läsa ordet FUCK. Tjejerna sitter lika tätt ihop. De påminner om dvärghundsvalpar som tagits från tiken alltför tidigt och smugglats in över gränsen från någon tjeckisk valpfabrik nedknölade i en kartong.

En bastant kvinna med röda linnekjolar lager på lager och en alltför stor islandströja tränger sig mellan publiken vid räcket och bänkraden. Trots klackkängorna släpar kjolarna i backen. Hennes knöliga batikkasse träffar Charlies kompis i huvudet. Killen svär och kallar henne jävla häxa. När den blonda tjejen i sällskapet skrattar till griper han tag om hennes hår och drar huvudet bakåt.

-Vad var det där för något? undrar tjejen bredvid Julia.
Julia ser frågande på henne.
-Det där som gick förbi, förtydligar tjejen.
-Med det hennafärgade håret och kjolarna? Jag vet inte, har aldrig sett henne förut.
-Men vilka kläder hon hade. Jag var skiträdd att jag inte skulle vara tillräckligt snyggt klädd när jag kom hit.
-Äh. Det är ingen fara. Folk är här för att lyssna på  musik. Det regnar. Folk har t om regnkläder på sig. Man får klä sig praktiskt.
-Vad modig du är som vågar tänka så.

Tjejen lägger armen om Julia. Hon är kort och stadig. Push-upen under den svarta paljettoppen vittnar om D-kupa, fasta tunga bröst att att gripa om med händerna och att kyssa då, då, då.... Julias näsa nuddar vid hennes hals. Den är mjuk som vaniljglass en sommardag, inbjudande som sängen på ett lyxhotell.
-DKNY, fnittrar Julia.
-Vi har samma parfym.
Tjejens vidrör Julias kind precis vid örat. Tungspetsen sveper över örat.
-Fan, svär Julia.
-Jag känner igen dig. Petra heter jag förresten. Nu vet jag vem du är. Det är du som skriver. Det är du som skriver. Jag trodde aldrig jag skulle kunna träffa dig, få träffa dig. Hur kan man skriva som du gör? Och så har du träffat Charlie. Han är min idol ju. Han är bättre än Winnerbäck.
-Det handlar om att älska, att älska något man gör. Så enkelt och så svårt är det.