De låter oss inte vara inne. Barn ska vara ute. I något slags samförstånd kör de vuxna ut oss, oavsett om vi protesterar eller inte. Tjärnen på sankmaden är förbjudet område. Vi ska inte vara där och leka, ändå lockar tuvorna på sankmarken, doften av pors och stillastående vatten, de klibbiga alarna längs bäcken som rinner genom maden.
Tjärnen har ingen botten. Den blänker som ett djuröga. Vi har hört historierna de gamla berättar. Hur Johansson körde sin häst genom isen och hur långsamt den sjönk mot botten, hur den skrek när hovarna inte bottnade och hur skummet yrde runt dess hals och bog, innan den drunknade. Smen körde ut bilar på isen om vintern och lät dem sjunka ner i det bottenlösa slammet. En gammal T-Ford ligger där. Den skulle vara värd bra med pengar nu, om Smen låtit den vara. Förr satte de ut barn där. Barnen som ingen ville fick drunka där. Oönskade spädbarn. Barn som inte lyder.
Faster tar Rebecca om armen och säger att hon kunde göra som förr. Ungar som Rebecca hör hemma på maden. Rebecca är tuff. Hon skriker att hon hatar faster. Det är givet att hon tar mig ut på maden. Vi hoppar mellan tuvorna. Rebecca har röda stövlar. Mina skor skor blir snart kalla och blöta. Rebecca springer och jag klafsar efter. När jag ramlar känner jag suget från underjorden, från Johanssons döda häst och barnen som svultit och frusit ihjäl. De oönskade. Rebecca springer in. Jag ligger kvar och gråter. Det vita huset där de vuxna sitter i salen är en evighet bort.
Känner blötan och skräcken. Usch. Bra!
SvaraRadera