Jag har nyss sett dokumentärfilmen om Björn Afzelius liv. Att gå på bio i en småstad är en speciell upplevelse. Man får helt enkelt gå på bio när filmen visas, inte för att man känner för att gå på bio. Det handlar om att pricka in enstaka tillfällen. Björn Afzelius-filmen visades dessutom i samarbete med PRO, så det var en av årets begivenheter för pigga pensionärer.
Om filmen; en människas liv sammanfogat av tillgängliga bilder och andras berättelser. Den dokumentära formen lämnar öppet för egna tolkningar.
Julia
Flerdagarspuff. Läs om ni vill. Jag läser era puffar i vilket fall som helst. Julia musikbloggar. Hon är på en musikfestival. Charlie spelar. Han är full.
-Jag hatar det här jävla samhället.
Charlie står bredbent bakom sångmicken och gitarren och stirrar ut över publiken.
-Ni betalar skatt, va? Röstar var fjärde år för att man ska? Lydiga djävlar. Jag står utanför samhället. Betalar inte ett öre i skatt. Spelar helt svart. Jag hatar alla jävla politiker och direktörer. Dom skor sig. Dom skor sig på er och ni betalar. Klockan klämtar. Nackskott. Drop Dead. Gör processen kort. Skjut dem i gryningen bara. Asså de ska bah dö, bah.
Julia vrider sig ett halvt varv. Hon ser hur publiken på bänkraderna bakom henne skruvar på sig och hon överväger att gå därifrån, men väljer att stå kvar. Inte för Charlies skull, för han verkar strunta i allt och alla nu, utan för sin egen för att slippa prata och sammanfoga upplevelsen av en spelning som rasar utför i allt snabbare tempo inför undrande människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar