Annorlunda

Badplatsen är avspärrad. Den gråmulna vinden griper tag i plastbanden. Blåljusfordonen, polis, brandbil och ambulans, står slarvigt uppställda på den branta parkeringsplatsen. Sven Johansson hindrar några pojkar i tolvårsåldern som försöker krypa under avspärrningarna för att komma närmare vattnet. Ett par tjejer i nian står på bergknalle och röker. Jag ser dem underifrån. Jeans, jackor och stora halsdukar. Händerna rör sig regelbundet. Inandning, askning.

Rollo begraver nosen i grästuva. Jag kortar kopplet och drar hunden närmare intill mig. Mammas och pappas ord ringer i öronen på mig. Han är din hund lika mycket som vår. Rollo är ditt ansvar. Går du inte ut med honom och sköter om honom måste vi avliva honom. Jag vet att han börjar bli gammal och stel i kroppen. Promenaderna lockar honom inte som förr. Ändå måste jag. Vi är tvungna, han och jag. Han nosar mig i knävecket och jag böjer mig fram och klappar hans mjuka spanielpäls. Fukten i gräset har gjort hans öron lockiga.

Pappas kusin, Anita, kommer mot mig på den asfalterade gångstigen. Hon böjer sig ner och jollrar med Rollo och fattar tag om hans huvud. Han slickar henne på näsan.
-Vad är det som hänt? frågar jag.
-Jag tror det är Catarina, säger hon. Wernergrens flicka. Hon gick väl i din klass?
-Inte nu längre. Vi går inte i samma klass längre. Hon går i OBS-klass.
-Hon låg vid badstegen, med ansiktet nedåt. Drunknad. Du kände väl henne? Dom sa alltid att hon var annorlunda.