Text inspirerad av bild

Jag hittar fotot när jag döstädar. Ledsamt ord, som antyder att det är snart är över. Jag har gjort mitt och plockar undan av någon slags hänsyn till mina efterlevande. Det ska vara så lätt som möjligt för dem. Mina bekanta döstädar och jag har läst om det i veckotidningarna. Enklast är om man inte tänker, utan bara bestämmer sig för att slänga, oavsett om det kan vara värdefullt eller intressant.

Den svartvita bilden hittar jag i ett kuvert. Jag sitter i soffhörnet med en stickning. Det är en ljusgul babykofta jag stickar. Egentligen stickar jag inte. Jag bara sitter med stickningen i händerna och sneglar mot fotografen. Han har synpunkter på hur jag ska sitta och hur jag ska vända mig mot kameran och rättar till mina armar och ben. Händerna dröjer sig kvar på min kropp och han försöker möta min blick. Tungspetsen fuktar läpparna. Han doftar rakvatten. Efteråt vill han stanna kvar på kaffe. Jag protesterar och säger att jag inte har något doppa. En slät kopp går bra, säger han. Journalisten som är med på uppdraget säger att de har fler att besöka. Röker gör de också, trots att vare sig jag eller Henrik röker och inte ens har askfat framme. De stänger den tunna gabondörren mot trapphuset och jag hör deras tunga steg eka när de fortsätter en våning upp i huskroppen av tegel som ligger utslängd på den leriga, gamla åkermarken. Utanför hör jag två barn. De verkar leka tafatt.

Bilden hamnade på första sidan i lokaltidningen. Vi var en av de första som flyttat in i de nya husen på Ängshagen. Henrik hade ett litet arv, som räckte till möblerna hos Bohmans, så vi slapp ta dem på avbetalning. Jag hade nyss varit hos Gittan på hörnet och fått håret lagt. På något sätt var det en befrielse när det blev 70-tal och det räckte att knyta en snusnäsduk över håret. Idag kan jag sakna det där, att bara bli omhändertagen och få håret i ordning. Men då... Det skvallrades mest. Henrik beställde bilden från tidningen och sa att jag var så fin på den. Jag var aldrig särskilt förtjust i den. Det var något med fotografen och den klibbiga känslan av att jag var smutsig han lämnade efter sig.