Böckerna stod i en enda röra

Vi smög fram till ödetorpet. Mikael gick först. Han slog undan gräset med handen och trampade ner det med foten. Jag hade tvekat i skogsbrynet. Granskogen stod tung och fylld av oknytt bakom oss. Hade jag förlorat Mikael därinne hade det varit ute med mig. Jag försökte dra mig till minnes vad jag hört om att den som går vilse alltid går i cirklar och myrstackars läge. Ängen flimrade i sensommarhettan. Stugan saknade ett par takpannor fönstret på gaveln var täckt av en träskiva.
-Vi får väl inte gå fram? hade jag sagt.
-Vem bryr sig. Ernst har flyttat till hemmet och när han är borta kommer farsan köpa gården. Farsan eller någon annan. För skogens skull. Ingen kommer att bo här, begriper du väl.

Jag ställde mig på tå och kikade in genom fönstret till rummet. Där inne stod böckerna i en enda röra. En tegelröd fåtölj med träkarmar stod vid ett trebent bord med en broderad duk. Ernst hade läst tidningen Arbetet. Den låg under en pocketroman av Salje.
-Det är något märkligt med böckerna, sa jag. De verkar stå i en enda röra. Som om någon dragit ut dem och  hastigt ställt in dem igen. Han har så många böcker.
-Det kanske varit inbrott, sa Mikael. Nån som letat efter Ernst pengar. Det sägs att han har en del undanstoppat. De har satt en låsregel för dörren. Den fanns inte sist jag var här.

Jag vet inte riktigt varför Mikael tog sig an mig. Kanske var han uttråkad och såg en sommargäst som en lämplig förströelse. Mamma och  pappa hade hyrt en liten stuga nere vid sjön. Det fanns myggor och metspön och en gisten eka, vi inte riktigt vågade använda. Pappa skulle skriva, men jag märkte aldrig att han gjorde det. Mest vilade han. Mamma stickade en tröja, jag skulle ha till hösten. Jag var inte säker på om den skulle bli bra, men vågade inte säga något.

Sent en kväll tog Mikael med mig till kyrkogården. Vi skulle spana efter godsägaren Grip som sades gå igen. Han hade gjort en piga med barn och blivit dräpt av en dräng. Vart drängen tog vägen var det ingen som visste. Han bara försvann, liksom pigan och det oäkta barnet. Vi strök omkring mellan gravarna, mer rädda för kyrkogårdsvaktmästaren än gengångarna. Grips grav låg nära kyrkans ingång. En hög, svart sten omgavs av ett vasst järnstaket. Mikael kastade upp en näve grus och fick en fladdermus att dyka efter stenarna.
-Vi går, sa han. Här finns ingenting.
Jag följde efter honom. Vi klättrade över kyrkomuren och släntrade vidare längs grusvägen som ledde genom byn. Mikael hade fel när han sa att ingenting fanns på kyrkogården, men jag vågade inte säga något. Det fanns någonting där, något som lockade och drog i mig.