Ord på K

När vi var små kommunicerade vi med hjälp av knackningar. Jag och min syster låg i våra sängar på varsin sida om väggen och knackade med knogarna mot den stumma gipsskivan. Rummet hade varit större från början. Pappa hade delat av det med hjälp av en mellanvägg för att vi skulle få varsitt rum. Som skuggvarelser såg vi honom arbeta. Klara hade valt gula tapeter till sitt rum. Jag hade gröna i mitt. Vi satte upp planscher med hästar. När jag tänker tillbaks på färgerna känner jag mig lätt illamående. I tonåren målade vi över tapeterna med vitt.

Vi försökte lära oss morsekod, men det var svårt att förändra knackningarna så de lät korta eller långa enligt den förutbestämda koden. De slutade mest att vi fnittrade eller att någon av oss somnade. Pappa hade ett slitet häfte han sparat från sin barndom där man kunde läsa om morse. Häftet hade gråbrunt omslag som kändes nött och svullet. Det påminde om ett gammalt plåster. Med tiden hade sidorna gulnat.Häftet handlade om sådant man behöver kunna för att  överleva. Det stod att fångar knackat meddelanden till varandra för att inte bli galna när de hölls inlåsta utan kontakt med andra.

På något vis önskar jag att jag kunde komma i kontakt med Klara igen, att våra knackningar kunde förena oss, men jag vet att det är svårt att nå fram. Vi lever våra egna liv nu, åtskilda i andras sfärer. Knack, knack, knack. Några morsekoder är allt jag minns från häftet om att överleva.


kommunicera, knackningar, knacka, knogar, Klara, känna, kunna korta, koden, kontakt, knack