Skjorta

Text inspirerad av meningen Han tar av sig skjortan och...

Anton tar av sig skjortan och han rör sig långsamt när han gör det. Fingrarna knäpper upp de översta knapparna. Han kränger den rutiga flanellskjortan över huvudet och lägger den på stolen. Jag känner en svag doft av svett och smörjolja, det metalliska som han alltid bär med sig. Lukter som är mer än han. På hans kropp syns spår av våld. En trasig flaska har lämnat ett ärr som påminner om ett bitmärke på höger skulderblad. I midjehöjd har en kniv trängt igenom skinnet.

Ärren fick han innan vi möttes. Jag vet att han varit till sjöss och han inte vill tala om det. Det ligger bakom honom. Kanske är det i det vi möts. Motviljan att tala om det förflutna. Han bjöd upp och vi dansade till Engstrands kapell och han bjöd mig på en sockerdricka. När bubblorna kittlade mig i näsan skrattade han åt mig. Det var något med honom som födde en hunger i mig, en hunger efter kropp och kött en längtan som fick mig att förlora förståndet.  Lars föddes sju månader efter vårt enkla bröllop. Britta och Sonja kom åren efter. Lars är borta på folkhögskola. Han ska bli något. Jag hoppas det. Britta arbetar i familj och ser till barnen. Sonja tiger inför mig.

Anton går genom köket. Hängslen hänger runt höfterna.  Raggsockan behöver stoppas på hälen. Handfatet har vi i farstun. Jag avskyr den kompakta fukten där ute, att huttrande blaska av sig i kylslaget vatten. Kanske är jag vaken när han kommer tillbaks, kanske har jag somnat. Jag makar mig intill ryggstödet på kökssoffan där vi båda sover. I korsryggen känner jag en knöl i madrassen. Mitt kök, mitt hem. Anton har byggt huset åt oss. Sommartid flyttar vi ner i källaren och hyr ut. Sommargästerna har rest tillbaks till stan och huset är till oss igen. Sonja ligger i kammaren, jag och Anton i köket. Det slår mig att vi har det mesta till låns. Inget är egentligen mitt.