Extrem

Johannes har skaffat en tatuering under vintern. Han har magrat och lagt sig till med skägg och bär en tunn mössa, trots att vi är inomhus.  Pizzerian har stenväggar och fönster i markhöjd. Från radion hörs Riks-FM. Vid bardisken sitter en medelålders man med rakad hjässa. Han bär rosa skjorta och armband av guld. Chinosbyxorna är skrynkliga. Ordlöst tappade pizzeriaägaren upp en stor öl och sköt fram den mot honom.
-Jag betalar sen, sa mannen. När jag är klar.

I hörnet finns en liten scen. På väggen hänger en affisch med en kvinnlig trubadur, känd från Västervik. Någon har ritat ett hjärta på postern. Hon famnar sin gitarr. Spelningen har redan varit.

Jag försöker intala mig att Johannes tatuering inte är extrem. Det är en half-sleeve i den stil som kallas old-shool. Dödskallar och rosor. Den är bara så främmande för mig. Han har använt sitt farsarv för att bekosta den och anlitat en konstnär som använder människors hud istället för duk. Det har gjort ont och han har valt smärtan.

Vi har inte setts sedan han var hemma i julas. När vädret blev bättre lånade jag Mats ärtgröna Citroën och körde upp till Örebro med bilen fylld med mat som jag lagat i förväg och som skulle vara lätt att värma. Pulled pork, Köttgryta. Det är bara att ta potatis eller ris till. Köttbullar, fast mammas köttbullar är en illusion från 1950-talet. Jag kan inte göra köttbullar. De är oregelbundna och faller gärna sönder.

Det är billig skinka på pizzan, mörkrosa strimlor som påminner om daggmaskar. Jag petar bort
pizzabotten.
-Det är inte brödet, man blir tjock av, säger Johannes. Det är fettet i fyllningen.
-Man blir tjock av bröd, säger jag. Numera blir man det. Förresten så tål jag inte mjöl.
-Jag ska satsa på bemanningsföretag, när jag är klar med min examen, säger Johannes. Det finns de som hyr ut socionomer nu. De betalar bra. Hyrsocialsekreterare. Kommunerna kan inte rekrytera. Några veckor eller någon månad i någon kommun. De betalar boendet. Hässleholm. Varberg.
Jag känner att jag längtar efter Mats.