Platta

Löpsedeln 2, fortsätter gårdagens bildpuff. Kan läsas fristående.

Efter stigningarna i skogen och den branta nedförslöpan ner mot vägen leder löpspåret in på det platta partiet genom Ebbarps dubbelgård och fram till idrottsplatsen. Trots att vi inte sprungit mer än 2,5 kilometer har jag blodsmak i munnen. Benen är stumma av mjölksyra. Knät värker. Strax innan målfållan ser jag Jakob och Tobias. De är på väg åt fel håll, bort från idrottsplatsen, upp mot den övergivna jordkällaren i skogsdungen. Tobias kastar en urdrucken Festis-förpackning på marken.
-Man får inte skräpa ner, säger Jakob med överlägsen röst och sparkar till kartongen. Kom igen, då. Dribbla.
De fatjas till Jakob vinner eller ledsnar och fortsätter upp mot kullen.

Jakob går ett halvt steg före Tobias. Han är lång och välbyggd och nästan ett helt huvud längre än mig. De flesta lärarna brukar dra sig för att säga till honom. På något sätt lyckas han alltid slingra sig undan. Han spelar hockey och tränar med de som är äldre än honom. Ett löfte sägs det. Pappan är bankdirektör och Jakob verkar vara van att få det han pekar på. Tobias vet jag inte mycket om. Bollkille han också. På något sätt känner jag på mig att något är fel, men jag är för trött efter språngmarschen, för att följa efter dem upp på kullen. Jag låtsas som ingenting och nålar av mig min begagnade nummerlapp och lägger den i en låda, innan jag går bort till korvståndet.

Lina dyker inte upp i skolan efter helgen och inte heller veckan därpå. Trots att hon inte gör mycket väsen av sig så är det en elev som jag fäst mig vid. Hon bryr sig och försöker och kämpar verkligen med sina stickade vantar. Jag får höra att hon varit sjuk och tydligen varit inlagd. Någon gång i december skymtar jag henne i korridoren. Sen flyttar hon till sin pappa i en annan stad. Vi får dödsbudet på planeringsdagen, första dagen efter julledigheten. Hon dog den 26. Mamman önskar att vi inte nämner något i skolan.