söndag 1 december 2013

Klättra och två

Ellinor och Jonathan (del 5)

-Får jag lägga mig bredvid dig, Ellinor, säger jag. Krypa intill dig. Känna att det är vi två.
Hon ligger med ryggen mot mitten av dubbelsängen och svarar inte. Jag klättrar runt henne och lägger mig tätt intill henne med näsan mot hennes nacke. Hästtaglet i madrassen formar sig efter min höft. Hon ligger med uppdragna ben och jag föser mina knän i hennes knäveck. Värmen från hennes kropp för min lem att styvna. Jag vet inte om hon märker det.
-Älskade lilla människa, säger jag. Förlåt. Jag menade inget illa.
Hon svarar fortfarande inte, men jag känner att hon slappnar av.

Det känns som om jag skulle vilja se oss så, nära, försonade, tillitsfulla. Jag skulle vilja lyfta som en ängel, se oss lite från ovan och stryka en tröstande hand över paret som ligger stilla i dubbelsängen. Vi har inte ens spegel i sovrummet. Jag föreslog det en gång, men Ellinor vägrade.
-Inte så, sa hon. Det går inte att sova då.  Om det fanns en spegel skulle jag aldrig kunna. Mina föräldrar hade. Det är hemskt...
Jag skulle vilja se oss framför en spegel. Hon på alla fyra, hopkrupen som ett liten djur, med ansiktet vänt mot mig eller spegeln. Min kropp mot hennes. Hon gränsle över mig. Fullständigt fri. Det späda mot det resliga. Nu har hon ställt en tavla på byrån i vårt sovrum. Jag frågar försiktigt:
-Vad är det där för tavla? Var kommer den ifrån?


7 kommentarer:

  1. Abrupt slut med tavlan men det kommer mera tänker jag.

    SvaraRadera
  2. Skitbra. Början på andra stycket...

    SvaraRadera
  3. Känns som en bra inledning till en längre historia.

    SvaraRadera
  4. Undrar vad han får för svar. Om tavlan alltså.

    SvaraRadera
  5. Gillar de sådana oväntade avslutningar :)

    SvaraRadera