Grundlig

Ellinor och Jonathan (del 4)

Jonathan har lagt märke till tavlan som jag ställt på byrån mellan våra garderobsskåp. I ett försök att trösta och släta över det faktum att han gjort mig ledsen, så har han kommenterat den. Hans tonfall var neutralt och frågan oskyldig. Han undrade var jag skulle placera den, om den skulle hängas på väggen eller stå på byrån bakom mina smycken.

Jag brukar vara grundlig i det jag gör. Min basgarderob är genomtänkt och jag jämför alltid priser innan jag gör en större affär. Frågan som ibland ställs i veckotidningar, "vilket är ditt sämsta köp", skulle jag inte kunna svara på, eftersom jag inte gör några dumma inköp. Tavlan är jag men ändå inte. Den passar inte riktigt in i sovrummet. Väggarna, med undantag av fondväggen, är mildgrå och prydd med en ramad affisch, ett svartvitt foto av några släta stenar på en strand. Med sitt mörker, sin ojämna struktur och spräcklighet bryter tavlan mot det vi har, den inredning vi valt ut tillsammans. Den är jag, men ändå inte. Jag har flyttat den från garderoben där jag haft den dold en tid, till byrån. Om Jonathan frågar var tavlan kommer ifrån vet jag inte vad jag ska säga. Myrorna vid Järntorget är en enkel lögn, som kan fungera som sanning. Ett pris måste jag också hitta på. Fyrtio kronor kanske. Den är trots allt inte ramad, bara fasthäftad på en spännram. Vi kan hänga den som den är. En krok under trälisten bara. Eller ställa den på en tavellist från IKEA.

Sanningen krälar som en orm längs min ryggrad. Tavlan är jag, men ändå inte. När jag rör vid dess yta ryser jag. Mina fingertoppar snuddar vid någon annans skapande. Det finns en overklighet i det. I minnet återupprepar jag händelserna. Av oklara skäl tog jag en annan väg hem från jobbet. Tavla stod lutad mot en sopcontainer på en innergård. Jag gick in genom portvalvet. Min kropp speglades i de lågt placerade fönstren. Mitt ansikte såg sargat ut. Jag gick från det offentliga, objuden i det privata rummet, den kullerstenstäckta innergården och tog tavlan i mina händer.