Bildtext

Vi reser hem över alla-helgona. Någonstans halvvägs brukar vi stanna och ta en längre rast. Medevi. Forsvik. Någon sluss vid Göta Kanal. Vi stannar för att få sträcka på benen och försöker välja en vacker plats, för att få, som vi säger "uppleva något efter vägen". Det kanske är för min skull vi gör det. Jag vet inte riktigt. Kanske tvingar jag fram något när jag ber att vi ska söka oss till de mindre vägarna. Jörgen vill nå målet. När han kör har han förstfödslorätt till en plats i ytterfilen. Adrenalinfylld bevakar han sin rätt mellan fladdrande lastbilskapell och svarta Audis. Koncentrationen är på topp. Han låter mig veta att han är en mycket skicklig bilförare.

Vi parkerar vid kanalen. Så fort bilen stannar börjar tollaren yla från nätburen i bagageutrymmet. Jag går ur bilen och kopplar upp hunden, som ivrigt snor runt mina ben. Jörgen sitter kvar. Bilradion står på. Vi har lyssnat på lokalradion. Reportrar med sävlig dialekt visar någon slags omsorg i skildrandet av ett gräl som slutat i misshandel och förberedelser inför en teateruppsättning i Vedlunda bygdegård. När Jörgen hörde om grälet sa han tungt att det säkert var missbrukare som bråkat.
-Ska du med? frågar jag. Gå en sväng med Tolstoj? Ner mot vattnet?
Från radion hörs en sång som jag vagt känner igen som "One of us must know". Dylan? Neil Young? Jag är inte riktigt säker, men jag bestämmer mig för att det är en Dylan-låt.
-Du låter inte Tolstoj bada, va? Det blir så blött i bilen då.
Tolstoj lystrar till ordet bada och ser bedjande på mig. Jag ler mot hans bärnstensfärgade ögon.
-Det är klart att Tolstoj inte ska bada. Kommer du?
Jörgen skakar på huvudet.
-Jag stannar kvar i bilen och vilar. Känner mig trött.
-Hur är det med huvudvärken?
-Den är bättre. Det är bara på morgonen det gör riktigt ont. Nu är det ingen större fara.
Jag har på tungan att han ska söka för det, men tiger.

Tolstoj drar i flexikopplet när vi går ner mot vattnet. Hans gyllenbruna pälsen blir fuktig av dimman. Han kör ner den skära nosen i en lövhög och viftar på svansen och  rusar vidare. I grannskapet eldar någon med ved. Dimman pressar ner den sura röken mot marken. Jag sparkar upp några löv. Ett lönnlöv fastnar på goretexkängan. Jag viker in på gångstigen genom parken. Sanden fjädrar under mina fötter. Direktör Ekegrens ångslup från 1898 ligger upplagd under ett skärmtak. I småbåtshamnen hemma blev jag kysst första gången. Vi gömde oss bakom ett skrov som stod uppställt i skogsbrynet. Stöttorna hade ruttnat och båten låg på sidan. Niklas hette han. Hans tunga kändes som en rå varmkorv. Jag fick tårar i ögonen och trodde han skulle kväva mig. Våra föräldrar höll på med båtarna. Vårrustade. Niklas farsa hade en Albin 25. Vi hade en träsnipa.

Jörgen sitter kvar i bilen när jag kommer tillbaka. Jag har sett tablettkartorna hemma. Han laborerar med receptfria värktabletter. Läkare vill han inte söka. Huvudvärken är värst på morgonen. Han kan inte vara borta från jobbet. Det ryktas om privatisering av tekniska förvaltningen och jag känner snaran dras åt. Villan är belånad med Sannas etta i Majorna. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Huvudvärken är värst på morgonen. Vi reser genom landet till ett hem som varit hans. För varje år blir hans föräldrar lite gråare och hemmet lite brunare. Jag stannar i köket och förbereder middagen när de åker till kyrkogården och tänder ljus för människor jag aldrig känt.