Skåda

En tryckimpregnerad trappa leder upp från gångstigen till parkeringsplatsen. Han stannar till vid trappräcket och grabbar tag i det, släpper det sedan och väljer att gå i leran bredvid den hala trappan. På krönet stannar han till och ser ut över sjön. Dimman ligger tung över den stilla vattenytan. Han letar i fickan efter bilnyckeln. Ansiktet blir allt mer bekymrat när han inte hittar den, vare sig i jackans framfickor eller någon av jeansfickorna. När han hittar nyckeln i jackans bröstficka skrattar han till och skakar på huvudet. Billyktorna blinkar till när han låser upp bilen med hjälp av fjärrkontrollen. Han lyfter ut en ryggsäck ur bilens baklucka och ställer den på rastplatsbordet framför mig.
-Är det ledigt här?
-Jag ska strax gå.
-Det är ingen fara, sitt kvar du.

Han öppnar ryggsäcken och plockar fram en ståltermos. Med långsamma rörelser öppnar han termosen och häller upp rött te i muggen som fungerar som lock. Två skivor surdegsbröd ligger i en plastask. Runt halsen bär han en camoflagegrön kikare.
-Har du sett något? frågar jag.
-Ett par korpar. En kungsfågel. Det är inte rätt årstid att skåda nu. I november finns inte särskilt mycket fågel i markerna. Det är mest skönt att komma ut.
-Det är sant, man behöver komma ut. Få luft. Röra på sig. Jag har gått runt sjön.

Han blåser på teet för att få det att svalna innan han dricker. Ett par smulor av brödet fastnar i hans yviga skägg. Så ung och så skäggig.
-Jag var uppe vid kvarnen, säger han, för att se om det fanns några strömstarar. Men jag såg inga. Inte idag.
-Jag går sällan dit.
-Inte? Det är vackert där uppe. En speciell atmosfär. Tycker du det är långt?
Jag skakar på huvudet.
-Dom hittade en flicka där. Jag hade henne i skolan. Åtta år. Nio kanske. Det var på sommaren. Andra året jag jobbade. Så det är länge sen. Hennes bror hade jag också. Han hade det, ja, jag vet inte...Man kanske inte ska prata om sådant.
-Jag kommer ju inte härifrån.
-De fick aldrig tag på han som gjort det. Men folk vet. Dom pratar.
-Jo, dom gör det, säger han tungt.

Vi blir tysta. Han dricker sitt te och äter sitt bröd. Halvvanten glider ner och blottar fingerlederna. Över vänster ringfinger löper en vit strimma.
-Det är dags för mig att resa nu, säger han. Tack för sällskapet.
-Tack själv. Fina muddar.
-Jag har stickat dem själv. Min tjej lärde mig. Det skingrar faktiskt tankarna.