Jag står med väggen mot stationshuset och stirrar ut över bussplanen. Buss 17 har tolv evighetslånga minuter till avgång. De små ljuspunkterna som bildar siffror och bokstäver ändras inte oavsett hur länge jag stirrar på dem. På övergångsstället ser jag Lydia. Hon går framåtböjd med slängiga steg och händerna nedkörda i fickorna på den tunna täckjackan. Conversekängorna med de virkade snörena är grå av smuts. Sulan håller på och släpper från tyget. Hon speglar sig i fönstret till Järnvägscaféet som stängt för kvällen och rättar till gummibandet som håller samman det blonda håret i nacken. Det verkar som hon tar ett par djupa andetag innan hon försvinner in runt hörnet på järnvägsstationen med sänkt huvud. Mig har hon inte lagt märke till.
Anna, Juliette och Steffe sitter på en bänk bakom stationsbyggnaden. Genom novembermörkret hör jag dem där jag står och väntar. Tjejerna sitter på varsin sida om Steffe. Båda har skinnjackor som är så korta att de visar magen.och platåstövletter av mocka som de knappt kan gå i. Klackarna är så höga att vristerna böjs framåt över foten. Annas stövlar är lila och Juliettes är guldfärgade. Stefan har dragit upp tröjans huva över kepsen. Mösskärmen skuggar hans ansikte så det knappt syns. Jag såg dem när jag kom ner till busshållplatsen, men låtsades inte lägga märke till dem. Juliette hostar på ett stönande sätt, öh, öh, öh. Cigarettröken hon andas ut bildar rökringar.
-Asså, nice, asså, skrattar hon.
-Snyggt, säger Steffe. Som Gandalf.
-Är du en sån där Tolkien-nörd? Som hon. Lydia?
-Han är grym. Filmerna är grymt välgjorda. Men böckerna suger.
-Men där är ju Lydia, säger Anna. Du får inte plats att sitta här. Det fattar du va?
-Häng inte på mig, Anna, säger Steffe. Du är så fetto.
-Mina naglar skrämmer mig, säger hon. Steffe. Kolla det var inte länge sedan jag klippte dem. De bara växer, asså. Jag har ingen kontroll över dem. Det är som de växer av sig själva.
-De glittrar, säger Steffe, Har du läppglans på dem?
Buss 17 kommer in före utsatt tid. Den niger vid hållplatsen och släpper av sin ende passagerare, en man med rutig keps och repiga glasögon. Han haltar upp mot centrum. Jag går på bussen, sätter mig på ett av de blårandiga sätena mitt i bussen och ställer fiollådan bredvid mig. Tandställningen speglar sig i bussfönstret. Metallen glittrar under gummibanden som ska forma mina tänder. Lydia går ombord. Hon sätter sig snett framför mig. Jag vill prata med henne. Om Tolkien, böckerna och filmerna.
Ett berättarhen. Ska jag vara tydligare?
Fint. Svar: nej, du ska inte vara tydligare.
SvaraRaderaGer perspektiv på tillvaron när man "tjuvlyssnar".
SvaraRadera