Lucka

Krister står i kassakön på apoteket. Det är tisdag och apotekskedjan lockar med 20 % rabatt för alla pensionärer, så det är trångt mellan hyllor och butiksgondoler. En klarröd ask med Pamol dallrar som en skallra i hans hand. Han vänder sig om och börjar prata med kvinnan som står bakom honom. Hennes parkas med pälskantad kapuschong har sugit åt sig duggregnet. Luggen ligger platt mot pannan. Han vänder sig mot henne.
-Det här är bra grejer, säger han.
-Samma som Alvedon?
-Fast billigare. Två sådana här och en starköl är det enda som hjälper mot huvudvärk. Att skölja ner med vatten är ingen idé. Det måste vara öl, annars biter det inte.
Hon försöker låtsas som om hon inte är tvungen att andas genom munnen. Han luktar fränt av gammal fylla och sluddrar på talet.
-Men det är väl inte bra för levern? säger hon stilla. Det kanske finns annat som är bättre?
-Levern? säger han och tittar på henne. Levern? Ja, herregud, levern.
-Jag har köpt flourtabletter. Grabbens tandläkare har sagt att han ska ta det för att inte få hål i tänderna.
-Tandläkaren, ja...Det var längesen.
Han blottar underkäken i ett grin. Två framtänder saknas och bildar en svart lucka. Det gråsprängda skägget lockar sig inåt i små J-formade krokar. De noppiga mjukisbyxorna hänger löst från hans magra höfter. Den ljusbruna täckjackan är trettio år gammal. På höger lillfinger skramlar en klackring i silver. Han betalar sina huvudvärkstabletter med kort och fumlar med fingrarna över kortläsaren. Hon funderar på att sticka åt honom ett par tior för att komma därifrån, när han får en hundralapp i växel.
-Nu är det Er tur, snälla fru doktorn, säger han.
Den skäggige ynglingen i kassan skakar lätt på huvudet och tar betalt för flourtabletterna med citronsmak.