fredag 1 november 2013

Bildtext

Det är något min syster har börjat med. Hon scannar in bilder. Tar de urblekta fotona från familjealbumet och skapar nya album på facebook. Jag trycker på gilla, som någon slags social plikt. För att visa att jag finns för henne, eller för att andra ska se. Jag vet inte. Minnena har förlorat sin färg. Vi kunde åka tio mil på en utflykt. Rumskullaeken. Hotell Högland i Nässjö. Bara för att stå utanför och glo. Bli förundrade. Någon gång tog utflykterna slut. Det pratades om oljekris och bensinransonering. Bensinen blev för dyr sen. Allting stelnade till. Mammas huvudvärk. Pappa drog sig undan. Min syster hängde i stallet, fast jag tror att hon egentligen var rädd för hästar. Jag spelade fotboll, vänster mittfält, i ett lag där allting styrdes åt planens andra sida, mot Jörgen och Mattias. Jörgen brände en avgörande straff. Jag minns att han klådde upp mig sen. Man måste passa in. Jag ser på bilden på facebook igen. Vi är hela familjen på bilden. Någon måste lånat vår kamera och fotograferat oss. En filmrulle räckte från jul till jul. En man i överrock som berömde pappas bil och frågade om han fick låna kameran. Han sa att han var fotograf och hade jobbat för Se. Mamma pratade om det efteråt. Tänk om han stulit kameran för oss.

8 kommentarer:

  1. Fin text. Jag får en fin inblick i någons liv.

    Känner igen det där med att känna sig tvungen att gilla foton på FB, just för att det är foton som någon i släkten publicerar.

    SvaraRadera
  2. Tyckte mycket om din text!

    SvaraRadera
  3. Tycker om hur du låter tanken vandra från nu till då, från då till nu.

    SvaraRadera
  4. Ett foto full av minnen som trådar till fler. Fin text!

    SvaraRadera