Rik

Fortsättning från igår. Ett par estetelever ska göra en musikvideo. 

Vi står på den cirkelrunda stenplätten utanför Behållaren och väntar. Det utanpåliggande trapphuset utanför Real kallas så. In- och utvändigt får ytterst lite ändras i den anrika byggnaden. Några samhällsvetare i första årskursen släntrar ner genom spiraltrappan. En papperssvala dalar ner mot taket på den sällan använda handikapphissen i trappans centrum. Vi ska hem till Marja för att fortsätta med videon till Julians låt. Det är Marjas idé att vi ska vara hos henne. Jag hade tänkt mig en mörkare och mer mystisk miljö, men förlorade mina tankar till Allan och Emil, som regisserar videon. Julian har en akustisk gitarr med sig och ska filmas med den. Min svarta spetsklänning ligger nedknölad i ryggsäcken tillsammans med timglaset och en petflaska California White som jag tappat ur boxen hemma. Vi säger inget om det, vare sig jag eller mamma. En halvliter är inte mycket, jag får dricka snabbt om jag ska fyllna till, men mer vågar jag inte ta.

Moa och Greta från ettan på Samhäll-Natur kommer ut genom behållarens automatiska dörr. Greta ger Allan en kram och han kråmar sig framför henne.
-Kom nu, säger Moa och drar i sitt lockade hår. Jag fryser.
Hon börjar gå därifrån och Greta småspringer efter med flätan dunkande mot ryggen som ett litet hjärtslag.
-Hur länge var du och Moa ihop? frågar jag Emil.
Emil granskar mig. Han tiger alltid en stund innan han svarar. Det verkar som han funderar på om det är värt att svara på min fråga eller inte. Väntan skaver i munnen på mig. Det känns som käften är fylld med metallskrot som häftar vid tänderna och skaver mot kinderna.
-Ett tag. Det är bra nu. Med henne också. Vi är vänner.
Han tittar på Allan istället för mig när han pratar om Moa och Allan möter honom med värme i blicken.

Emils syster kör oss och utrustningen hem till Marja. Hon bor på Norrby Udde, det område som förr kallades Skuldkusten, men nu får oss att tiga eller använda dess rätta namn, Sjövägen på Norrby Udde.. Efter filmningen ska vi festa, är det sagt. Jag är med och jag kommer stanna kvar, fast det är långt att gå från Norrby Udde in till stan. Den svagt upplysta gångvägen får mig att tro att jag kommer möta en galning som mördar och våldtar och lämnar mig skändad att dö i en snödriva, trots att det fortfarande är barmark. Stannar jag kvar och sover över på festen för att gå hem i dagsljus finns alltid risken att någon lägger sig hos mig och gör sin berusade kropp till sin vare sig jag vill eller inte. Man blir kallad hora sen och polisen eller de man tror är ens vänner vill veta av en mardrömmar och ångest. Jag har ingen mamma som sover lätt, de nätter jag är ute, för att vakna och hämta. Någon bil har vi inte.