Konstigt

Asfalten fjädrar under fötterna. Det myckna regnandet har gjort marken porös. Granrötterna klamrar sig fast i rasbrantens moränjord. Ger de upp faller sluttningen ner över fyrtiotalsvillorna och tar husen med sig. Två män kommer ut ur dimman. Deras tunga steg får marken att vibrera. De går med öppna rockar och bär flaskor i händerna och andas med flämtande andetag.
"Kapar man bort delar blir figurerna snabbare", säger den ene. Trots att orden kommer stötvis verkar det som de är inbegripna i ett långvarigt samtal.

Jag noterar att den som går närmast trottoarkanten verkar ha rödblonda polisonger. På något konstigt sätt slår det mig att jag är ett uselt vittne. Det enda jag med säkerhet kan redogöra för är den egendomliga repliken och det faktum att dimmans små vattendroppar verkar dansa i det cirkelformade ljuset under gatlyktan. Deras yttre signalement är fördolt. Hunden iaktar dem med spetsade öron. En blank hinna täcker hennes ögon. Hon får beröm för sin ignorans, det att hon går rakt fram vid min sida. I rännstenen ligger en docksko av korallrött gummi och en daggmask som döden gjort svullen och blek.