Text till bild

Pernilla står vid startfållan och delar ut nummerlappar. Hon slätar ut dem med handen och fäster dem med säkerhetsnålar. Nummerlapparna kommer ursprungligen från en nedlagd orienteringstävling. Göran har sparat dem år efter år, för att använda i samband med Löpsedeln,skolan årliga välgörenhetsjogging. Margareta har samlat in våra startavgifter, 100 kr för varje lärare och tjugo kronor från varje elev, för att skänka dem till något behjärtansvärt ändamål, Rädda Barnen, cancerforskningen eller någon nyligen inträffad katastrof. Det känns aldrig bekvämt för mig att lämna pengar till välgörenhet. Jag köper mig fri med en dålig smak i munnen.

Wilmer har gjort en knut i varje hörn på sin nummerlapp och trätt den på huvudet. Han står framför mig tillsammans med Milena, som bär Jugoslaviens sönderfall mellan sina sammanbitna käkar och Hilda som för tillfället har färgat håret blått. De väntar på att Göran ska sjasa ut dem i spåret runt Stamsjögölen. Ingen av dem har bytt om till träningskläder. De har jeans och huvtröjor och Conversekängor på fötterna. Göran skruvar på sig när han ser Wilmers hopskrynklade nummerlapp.

-Det är otäckt i skogen, säger Wilmer och slingrar sig som en maktfullkomlig reptil framför Göran.
-Jag är rädd, fortsätter han med barnslig pojkröst.
Sedan svarar han sig själv man en grov manlig stämma:
-Du ska inte vara rädd. Tänk på mig som får ge hem från skogen ensam efteråt. Det behöver inte du göra.
-Dina peddoskämt, fnittrar Hilda. Du är inte klok, Wilmer.
-Ta på nummerlappen nu, säger Göran.
-Nej, jag vill ha den så här. Jag behöver den som skydd mot vildsvinen.
-Men här finns väl inga vildsvin?
-Nej, där ser du.

Pernilla skickar iväg Wilmer, Milena och Hilda. Till min förvåning så joggar de faktiskt ett stycke. Göran stryker svetten ur pannan och torkar av händerna på sina gröna prasselbyxor. Som sista lärare ger mig ut i skogen tillsammans med Marita och Jörgen. Löpsedeln lockar alltid fram något aggressivt inom lärarkåren. Trots att det sägs att alla ska vara med på sina egna villkor finns det en nervärderande ton kollegerna emellan, där var och en ska framhäva sig själv. Jag skulle vilja springa och löpträna med maraton som mål. Tro mig det finns inget som jag hellre skulle vilja än att vara lång, blond och vältränad och rusa omkring i tajt trikå med en vippande hästsvans i nacken. Nu är jag liten och mörklockig och har problem med knäna. Springa går inte alls.

Wilmers skämt får  mig att känna mig obehaglig till mods. Han för krig mot lärarna och gymnastikläraren Göran är den som hamnat i skottlinjen. Wilmer går på hans lektioner, men vägrar byta om och säger att det är av solidaritet med de barn som inte har råd med idrottsutrustning. Vi kommer aldrig i kapp Wilmer och hans tjejkompisar i skogen. Jag gissar att de tagit en genväg ner mot målet för att slippa hela rundan.