Text till bild

Jag såg en flock starar i morse. Det är nog inget ovanligt med starar, men jag stelnade till när jag såg dem och blev länge stående så, med ögonen mot himlen och fågelflocken mellan mig och evigheten. Jag har vant mig vid ljudet av flygplan, bombflyg från främmande makt eller våra egna gossar på väg bort eller hem från sina dödsbringande uppdrag.

Var och en av de där främmande piloterna skulle kunna döda mig, en felnavigering eller en oavsiktlig detonation trots min relativa trygghet. Det är hedervärda unga män. Högt begåvade, atletiska. Ingen av dem är några mördare. I privatlivet skulle de aldrig drömma om att begå mord. Mot mig som individ känner de ingen fiendskap. Vi skulle kunna bli vänner, umgås över en öl och diskutera skillnaden mellan lager och ale, oddsen i hästkapplöpningen eller resultatet i den senaste fotbollsmatchen. Anblicken av en kvinnans former, en smärt midja eller en välformad vad skulle kunna stärka vår manlighet. De tjänar sitt land och är därmed förlåtna. Vi har Gud på vår sida.

Förlåt, om jag är frispråkig, kära Sally, med tal om kvinnfolk, Gud och mandom. På något vis tror jag att du tål det. Jag vet inte om det var rätt av din mor att neka dig sköterskeskolan. Du borde fått göra något mer av ditt liv än att bara vänta på att bli gift. Det är krig nu. Stararna fick mig att minnas dig och den vår du tillbringade hos oss, då din mor var sjuklig.
Jag har alltid betraktat dig som en stadsflicka, trots att du är så robust och har så lätt för att anpassa dig. Du hjälper till på en bondgård nu och det går säkert väl för dig.

I morse var jag på doktor Rankins mottagning. Han misstänkte kräfta. Jag har länge känt mig opasslig. Livet har sin gång. Jag skriver till mig om kräfta och undrar om mina åkommor tynger dig. Det är krig i världen. Stort och smått blandas om vartannat. Du är mig mycket kär.

Din Harry