Ansikte

Det finns ord för allt, för linjer, för former. Svart tusch på vitt papper. Zentangle. Avancerat klotter. Det började med enkla former. Blad och blixtar. Ansiktena kom sen. Jag tvingade mig in i det ordlösa med utsökta verktyg. Upprorisk tvingade jag fram ett lugn med mina egna händer. Det fanns bara papper och tusch. Linjerna skapade sig själva.

Fostran fyller rummet. Fönsterrutan täcks. Jag har fått veta att jag saknar talang. Andra ritar finare. Det är inte meningen att jag ska bli ledsen. Jag behöver bara veta, så jag inte blir besviken senare. De säger så för min egen skull. Vreden när det storslagna i skapandet tas ifrån mig får mig att tiga. Jag vill inte göra någon besviken genom att bli ledsen eller bli hånad för att jag tror att jag är någon. Istället säger jag att jag hatar att teckna. I skolan gömde jag mig bakom plinten i materialförrådet. Golvet var kallt och luktade frusen svett. Jag vet att mamma brände mina teckningar, för att det var onödigt att spara på skräp.

I klottret återerövrar jag barnets styrka. Jag har ord till mitt försvar. Skissblocket får mig att känna mig förmäten. Pennan är dyrbar. Varje kväll tvingar jag mig att teckna. I fält efter fält återföds min vilja att skapa. Jag tillåter mig känna att mig stolt och fri. Tecknandet gör mig till en del av något större. Kväll efter kväll låter jag det ske.