Upptagen

Martina föreslår att jag ska följa med och äta nere vid hamnen. Du vet, säger hon. De har ju bra mat.
Jag tvekar. Nere vid hamnen ligger tre restauranger på rad. De är nästintill identiskt lika med vitmålad, liggande panel, marina flaggor på väggarna och korgar med fleecefiltar. De serverar plankstek, med lax eller oxfilé och har en efterrättsbuffé med glass. De små svarta oliverna har en kemisk bismak och vattenmelonerna som frestar i salladsbuffén känns torra som kartong, när man väl äter dem. Såser och tzatziki slevas upp ur hinkar i köket. Det är fin mat, säger Martina. Jag rycker på axlarna. Väninnor, grabbgäng, after work. Samma mat till lunch som på kvällen. Bara priserna skiljer. Det kommer en trubadur också, fortsätter Martina. Det kommer bli så mysigt. Jag föreställer mig att jag sitter invirad i en fleecefilt på en svart plaststol och stirrar på en skäggig kille med begynnande ölmage som spelar Sweet Home Alabama, inför en alltmer högljudd och ointresserad publik. Tillsammans med kvinnor och vin skulle jag kunna göra saker jag ångrar.

-Tyvärr, säger jag. Jag är upptagen. Det får bli en annan gång. Hoppas ni får riktigt trevligt.
Hör inte Sten av sig och föreslår något, kommer jag att äta hemma. Potatisgratäng, Ben & Jerry-glass, dammsugare, mjölkchoklad, smågodis. Jag ska bara äta potatisgratängen. Det är ett löfte till mig själv.