Bukta

Conny står på trappstegen och målar under takutsprånget på enplansvillan med yviga penseldrag. Polackerna som poserade med en planka i näven och cigg i mungipan har gjort sitt och nu är det bara finliret kvar och det fixar Conny. Snusdosan får bakfickan på arbetsbyxorna att bukta ut. Runt det rödlätta håret har han knutit ett mönstrat tygstycke. En droppe vit färg sitter som en nyckelpiga i mustaschen och ogräset som växer i singlet är nedstänkt.

-Leksellska villan är såld, säger han.
-Va, hörs en dov röst från garaget. Hur kan du veta det?
-Mäklaren har tagit ner skylten. Den var inte kvar när jag körde förbi. Häftigt hus det där. Tre våningar. Madame Leksell drev pensionat där på sin tid. Matsalar på nedervåningen och rum på andra våningen. Själv bodde hon på tredje våningen. Man var där när man var grabb någon gång. Men nu är det sålt. Det var visst två tjejer som hade det nu, men de gjorde visst konkurs.
-Två tjejer?
-Mm. Två tjejer, som ja, du vet. Två tjejer som älskade varandra.
-Åh, två sådana. Vad mysigt. Du låter som en dansbandssångare när du snackar, Conny. Det är så ljuvligt allting.
-Det finns en barack i trädgården också. Ingen vet hur den kom dit. En morgon fanns den bara där. Någon hade lämnat den där på natten. Den fick man med när man köpte huset. Ett sådant hus skulle man ha. Tänk om man fått möjlighet att köpa det.

(fragment av ett tjuvlyssnat samtal)