Gråta

Genast när jag mötte Lisette började vi planera vårt bröllop. Vi diskuterade menyn och vilken rar liten medeltidskyrka som skulle utgöra fond för vår stora dag, vilken musik som skulle spelas och vilka gäster vi skulle bjuda. Att vi båda skulle lämna festen tidigt för att hänge oss åt varandra var vi ense om.

Lisette bjöd med mig hem. Den vitmålade kaptensbostaden luktade sommarstuga. Det låg sand på trägolvet och en svag bris förde undan spetsgardinerna och fyllde luften med salt. Hennes föräldrar bjöd på mat. Jag har ett vagt minne av dem. Hennes pappa var mager och örnnäst. Den solbrända bröstkorgen täcktes av grått hår. När han talade påminde det mig om slammet som rörs upp när man krossar en sandorm med tårna. Mamman hade en orange batiktunika. Vi åt köttbullar och färskpotatis. Några salladsblad från landet var de enda grönsakerna. Mamman serverade flädersaft ur en glastillbringare. Vi befann oss i en bubbla, Lisette och jag. Hennes föräldrar skymtade utanför det skimmer som omgav oss.

Föräldrarna bjöd mig att sova över. De lade ut ett lakan på soffan, vars skinn var blankt som lacken på en bil, och lade en strandmadrass över och sedan ytterligare ett lakan. Ett lakan med virkad spets sveptes runt en tung yllefilt och fungerade som täcke. Jag låg orörlig på rygg, uppfylld av tanken på Lisette. I gryningen väckte hon mig. Barfota smet vi ut i skogen. Dimman smekte våra kroppar.

På en sten satt en katt. Den var svart på ryggen och hade vita tassar. Jag smekte den och katten betraktade mig, som om den vore kluven i två delar. En katt som tacksamt tog emot mina smekningar och en varelse från en främmande planet, utsänd att samla kunskaper om människovarelser. Utan förvarning bet katten mig. Jag började inte gråta, ens när kattänderna nådde benet. Djuret satt fast i min tumme. Lisette försökte bända loss den. Jag vevade runt, runt med armen och katten svängde med i mina rörelser. När den släppte föll jag ihop i en hög, med handen runt den skadade tummen. Det blödde ymnigt. På avstånd såg jag två militärfordon passera. Lisette knöt sin blus runt handen och ledde mig till den enkla sommarstuga jag och min mor hyrde den sommaren.

Utan att ta någon notis om Lisette, stuvade mamma in mig i den Renault 4, som hon brukade köra. Pappa sa alltid att bilen inte var någon bil, utan ett ryggsäck, eftersom den hade säkerhetsbälten. Mamma körde mig till akuten och fyra timmars väntetid på en stelkrampsspruta. Det var den enda sommaren vi hyrde den stugan. Lisette återsåg jag aldrig.