Försöker bli av med minnesbilderna från gårdagen. Blev vittne till en olycka när jag var ute och gick. En barn körde omkull med cykeln och fastnade med foten i hjulet. Jag var först framme. Goretexkänga. Jämranden. Hjälp mig. Foten satt fast. Jag fick inte loss den. Ett äldre par kom med bil och mannen började lirka med pojkfoten som satt fast i hjulet. Han fick loss honom genom att föra hjulet fram och tillbaka. Sönderslagen haka. Skrapsår. En tand som gått av. Killen bodde på landet och skulle cykla in till stan för att träffa sin pappa på jobbet. De skulle äta lunch tillsammans. Detaljerna. Kartan som fallit ur cykelkorgen. Med neongrön överstrykningspenna hade han markerat småvägarna han skulle ta för att slippa cykla på riksvägen.
På något sätt tog paret över. De ringde till pappan. Han skulle komma. Lunchen byttes mot en eftermiddag på vårdcentralen. Cykeln skulle han ta hand om. Jag sa att det var lugnt till några förbipasserande bilar som stannade och gick sedan vidare. När jag kom tillbaks efter en halvtimme hade någon hällt en hink vatten över blodet på marken. Järnvägen på ena sidan. En park på den andra. Det är långt till närmsta hus.
På något sätt är det värre när ett barn råkar illa ut, när förväntan blir sårskador. Någon annans chock blir ens egen.
Vilken tur att ni fanns där för honom!
SvaraRaderaNär förväntan blir sårskador...
SvaraRaderaDet kollektiva ansvaret för nästa generation. Fint återgivet.
SvaraRaderaDet var meningen att du skulle vara där och vara en räddande ängel <3 bra beskrivet hela situationen och älskar den sista meningarna: På något sätt är det värre när ett barn råkar illa ut, när förväntan blir sårskador. Någon annans chock blir ens egen.
SvaraRadera