Himlen var svart

Himlen var svart i väster när vi parkerade bilen på grusplanen vid Bergs slussar. Jag dröjde mig kvar vid bilen medan Erik gick till automaten för att köpa en P-biljett. Under kanalbanken och på fältet ner mot hamnbassängen pågick en loppmarknad. Försäljarna kämpade mot blåsten, som tog tag i begagnade kläder och gamla veckotidningar. En rundnätt kvinna i svart parkas lyfte en flätad termoskanna från ett bord, men ställde snabbt ner den igen och gick vidare till nästa bord.

-Det svartnar i väster, sa jag när Erik kom tillbaks.
Att prata om vädret fick mig att börja prata dialekt. Jag pratade gammaldags. Det känns som jag härmade en äldre släkting, eller mina föräldrar, som i sin tur härmar de de gamle, när de pratade in väder.
-Tror du det kommer någon skur? fortsatte jag. Eller kan vi gå?
-Vi går, svarade  Erik.

Utanför besökscentret stod en slussport uppställd på ett trädäck. Den hade tagits tillvara i samband med en renovering av kanalen. Vi gick förbi hamnbassängen. En långseglare från Australien låg vid kaj. Mycket är surrat på däck. Det gröna plåtskrovet var buckligt. Jag dröjde mig kvar vid båten i förhoppning om att få byta några ord med ägaren, men båten låg tillstängd. Flera av båtarna som låg förtöjda i gästhamnen seglade under utländsk flagg. Tyskar och danskar mest. Det är något kompromisslöst med båtar. Man måste göra rätt. Det går inte att ge upp.

Slusstrappan ner mot sjön var trång och hisnande brant. Vi följde gräsmattan ner mot sjön och gick över till andra sidan kanalen genom att gå balansgång på den nedersta slussporten.
-Tror du det finns något fik i närheten? sa Erik.
Jag ryckte på axlarna.
Det där med att fika, skiljer oss åt. Jag är uppvuxen med att ta matsäck med. Hans familj fikade på café eller tog en korv på Sibylla. Det gjorde aldrig vi.
-Det börjar snart regna, sa jag. Jag kände en droppe mot pannan.