Samförstånd

Ekorren sitter under äppelträdet. För ett ögonblick verkar den rofylld och utan brådska. Den har fått sin sommarpäls och är brun, utan inslag av grått. Våra ögon möts och jag känner samförstånd med det ängsliga djuret. Så knycker den på nacken och försvinner upp i grenverket. Stammen är mossig och jag tänker på att Erik borde beskurit trädet och gjort det glesare och mer fruktsamt i vintras, men det var något som tog emot. Det kan ha varit vädret eller en trötthet som gjort lederna styva. Gul Richard. Det är jag som valt sorten i plantskolan. Vi satte trädet under ett av våra första år tillsammans. Erik grävde planteringsgropen och jag måttade och höll stammen rak. Jag minns att jag var havande och att Lillan sparkade i magen, då när vi planterade. Maglemer valde jag också. Våren är kall och håller trädgården i ett järngrepp.

Erik är på sjön igen. Jag borde känna mig lättad, över att få rå mig själv och slippa bannorna från hans tigande blickar, men jag känner hur ensamheten gör mig dum och rastlös. Lillan har rest till Stockholm och tagit plats i familj. Jag tyckte hon kunde stannat på närmare håll, men hon var envis och sa att hon måste bort. Erik var till sjöss när hon reste. Hon lade ner sina tillhörigheter i en resväska av pressad papp och jag stod i fönstret till finrummet, det som vette mot gatan och såg henne gå mot bussen, med kappskärpet hårt åtdraget i midjan och en sjalett knuten runt håret. Dansställen, bondfångare, flickor som blir med barn...Hon lovade att skriva, men breven kommer glest.