Tillit

Fortsätter 2 tidigare puffar, men kan läsas fristående. En medelålders kvinna är ensam hemma. Dottern har flyttat till Stockholm och maken gått till sjöss. 

Ibland föreställer jag mig människor som blanka pappersark, vita och sköra, enkla att riva sönder. Jag lämnade Lillan hos mamma när Anita var sjuk och hennes lille hade fått hjärnhinneinflammation efter mässlingen. Gossen låg i sin fanerade säng av gul björk, svettig och rödmosig. Jag skötte honom. Det fanns någon slags tillit hos honom, ett förtroende som han visade mig, något som jag aldrig sett hos Lillan. Hon klöste mig och var krävande på ett helt annat sätt. Kanske kunde min mamma fostra henne på ett sätt som jag aldrig mäktat med i brist på tålamod.

Jag strök omkring i Anita och Gunnars vita villa. Det drog kallt från fönstren och vinterkylan fick pelargonerna på glasverandan att frysa. Anita rökte mycket. Hon låg i sängen som hon delade med Gunnar och rökte. Jag oroade mig alltid för att aska skulle falla ner på filtarna och börja glöda. Om eftermiddagarna kom hon ner och satt vid köksbordet. Hon iakttog mig när jag förberedde middagen som skulle vara färdig när Gunnar kom hem från banken. Kom han inte, utan gick till stadshotellet, åt vi själva. Vi satt tysta vid köksbordet. Glödlampan spred ett blekt sken över bordytan och lämnade våra ansikten i skugga. Strömming. Köttbullar. Pudding. Risgrynskaka. Någon gång gjorde jag stek. Kom Gunnar hem såg jag till gossen en sista gång innan jag drog mig undan till gästrummet. Var Gunnar sen satt jag med Anita i vardagsrummet.