Trappa

Jag sitter på trappan och ansar pelargonerna. De röda blommorna som skadats av regnet nyps bort. Inomhus står några sticklingar i plastpåsar för att rota sig i sina krukor. Innan jag knyter till plastpåsen andas jag på dem, så påsen blir som en uppblåst ballong.  Om kvällen vädrar jag dem en stund för att det inte ska bli för fuktigt i deras små miniatyrväxthus. Jag har köpt dyr specialjord till dem och rengjort deras krukor och blandar jorden med perlit, som ser ut som smulad frigolit. Dess syfte är att göra jorden luftig och fuktbevarande.

I en pelargonbok jag läste för länge sedan stod det att man kan utläsa en människas personlighet i hur denne förhåller sig till pelargoner. Jag har någon slags dröm att att odla. Helst vill jag ha vildpelargoner och doftpelargoner, sällsynta sorter. Min uteplats ligger i söderläge och kan bli våldsamt het, när solen ligger på. Den lämpar sig bäst för fetbladsväxter. Jag vet.

Mina kinder samlar det fuktiga likt en daggkåpa. Jag har tagit farväl och stängt dörren hårt och brutalt. Framtiden känns tom och grå. Det kanske inte ens var pelargoner jag läste om i den där boken, det kanske var katter. En människas karaktär kan utläsas i förhållande till dess förhållande till katter. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på katter och allt mer börjat tro att jag är en hundmänniska.